Fobin om jordens vetskap
På mina senaste typ fyra inlägg har ingen reagerat. Inte ens en enda av mina stammisar. Mina stammisar. De som i varje fall läser min blogg varje vecka. Ingrid, Emma, Alex, Helene och ja, Andreas, hur ofta läser ni min blogg? Intressant att veta. Jag lever mitt liv som en ganska öppen människa genom min blogg.
"Du sa, inget här är givet, för sådant är livet"
Tro, sjunger Marie Fredrisson. Finns det någon tro. Hur desperat är människan som sitter här bakom bloggen och skriver utan att få respons?
Nils stod i baren ikväll. Älskade Nils. Han är en människa som jag lever för. Om han bara visste!
"What if" Sjunger Coldplay. What if there was no reson, if why! Om det inte var någon mening, då skulle alla vara lyckliga. Alla skulle leva i ett rosa moln på jordens yttre. Nu finns det varför.
Varför finns vi?
Varför ska vi vara lyckliga?
Frågor jag ställt mig sedan jag var litet barn. När jag var cirkus sju år grät jag för att vi skulle läsa om universum i skolan. Det var det värsta jag visste. Frågor men inga svar!!! Nu läser jag "Forskning och framsteg" och inte ens de ger ett svar. Kan någon hjälpa mig?
Kan ni tänka er. Titta på Vintergatan. Jag ska försöka förklara. Jag ska försöka ge er den skrämmande tanke jag levt med sedan en lärare tvingade på mig den.
Vi är på jorden. Jorden är en planet i Vintergatan. Denna galax befinner sig i rymden.
Detta är otroligt svårt för mig.
I denna galax finns det andra planeter. I detta universum finns andra galaxer. I alla dessa galaxer finns andra planter. Allt är oändligt. Ja, oändligt. Som i en snökula. Allt kommer tillbaka. Allt surrar runt. Det finns inget slut. Allt är oändligt. Vad är vår mening på jorden om allt är oändligt. Vi måste släppa taget om tanken att vi är så speciella. För vi är bara en del i oändligheten. Det är detta som skrämmer mig. Vad fasiken gör min mening på gjorde om allt ändå är oändligt? Om allt kommer hända om och om igen?
Snälla, googla galaxen Vintergatan och upptäck hur små vi är. Vi är knappt en del av allt detta. Vi var sjukt många på Kappe ikväll. Vi var hälften av alla jag känner. Vi var ca 350 personer av alla ting som universum levererat! Förstår ni hur liten del av universum vi är? Var är all annan del? Må "Mars attack!" ha skrämt upp mig, men förstår ni mina tankar? Vad gör Katarinas lilla tankar i detta universum för skillnad?
/Katarina, ja, jag gillar blonda killar med backslick, vad är problemet?
Cause you got a long way to go....
Inför alla festligheter inspireras jag av dessa vackra damer som The Sartorialist, Acne Lanvin och Jak&Jil hjälpt mig att finna!
/Katarina, vi ses i Kappe, Hytten, Brunnen, Hansa och ja, gud vet vad alla skitställen heter, men kul är det!
God jul förresten. Lika bra att önska nu, för det kommer säkert vara lite dött på bloggfronten. Ska ju besöka Smålands inre skogar!
I've been here before, leave me here.
Likt ett bottenlöst hav
Likt universiums oändlighet
Hur långt är det ner?
Aldrig tillräckligt.
Jag hamnar där förr eller senare
Samma procedur
Kommer mitt liv någon gång slippa dessa perioder?
/Katarina, en kopp te på vägen och lite Embassy
Var tar livet slut?
Jag flyttade upp till Uppsala efter studenten för att jag trodde att jag ville bli biomedicinare. Älskade staden, men insåg efter tre terminer att, nej, detta är verkligen inte det jag vill göra. Fick otrolig erfarenhet av att pluggat i en stor studentstad och på ett stort och välkänt universitet.
Jag jobbade en termin i en fiskbutik i Stockholm, för att försöka inse vart mitt liv ledde mig. Upptäckte att maten var något större än bara en hobby. Det var faktiskt något jag ville hålla på med. Något som jag vill jobba med.
Jag letade utbildningar på studera.nu och efter många tårar och jobbiga tankar sökte jag till Kristianstad. Ringde till syon, ringde till ansvariga för högskola och programmet, ringde alla möjliga i Kristianstad. Skulle jag flytta ner från älskade Uppsala? Ångesten var total. Tankarna och fördomarna mot att plugga i en liten stad haglade, "högskolor på små orter är sämre än de större universiteten och högskolorna". När jag väl kom in på utbildningen hoppades jag verkligen att mina fördomar skulle krossas.
Till en början var det mesta positivt. Jag hade fått reda på av syon att det gick utmärkt att pendla från Malmö till Kristianstad och att högskolan tog hänsyn till att det var många som pendlade. Jag testade att bo i Kristianstad första terminen, men insåg efter någon månad att jag inte alls trivdes. Så, jag flyttade ner till mamma och pappa i Skanör. Svårt psykiskt att ta flytten från älskade lägenheten, via Kristianstad och till sist, ner till föräldrarna.
För en vecka sen fick jag se att vi nästa termin börjar 08:00 eller 09:00 vilket betyder att jag som senast kan ta bussen 06:20 (då stiga upp 05:05). Dessutom finns det ingenstans på hkr.se uppgift om vem som är kursansvarig. Vem har godkänt det schemat? Vem ska jag kontakta?
Som extra krydda på detta är tentorna inte kodade för föreläsare/lärare, så jag lär ju inte få särskilt bra betyg, eftersom jag påpekar alla fel och negativa ting som uppkommer.
Jag är så missnöjd med hela skolans eller kanske snarare programmets engagemang och administration att jag nu starkt överväger att hoppa av. Hur mycket ska man tåla? Ska jag stiga upp 04:05, eller som senast vissa dagar 05:05, den kommande terminen? Ska jag acceptera mig själv att gå på ett program som sköts som en liten privat kristen gymnasieskola i Småland (red anm. Katarinas fördomar)?
Vad gör jag om jag hoppar av? Hur hittar jag en liknande utbildning? Jag som vill plugga i Sverige. Det kanske inte är möjligt. Någon som har ett tips på gastronomiutbildningar utanför Sverige. Gärna i Frankrike, England eller Tyskland.
Ps. Vi har haft en del bra i höst också. Anna Burstedt är en glädjekickare. Hon engagerar sig. Hon sprudlar av glädje. Hon är rättvis. Hon är begåvad. Hon är kvalité!
/Katarina, tänker inte söka CSN till vårterminen innan jag vet hur det blir med schemat
Var dags pyssel i det Skanörska livet.
Glider runt i, den numera något smutsiga, kockrocken med mitt vackra namn på.
Packar in "Sex and the city-shoeboxar" i massvis med rosa och vitt silkespapper.
Gör julkort med skolbarn.
Funderar på vilka smaker som passar till våra exklusiva, hälsosamma och exotiska glassorter.
Skinnar sill, vattnar ur sill och lägger in sill.
Firar julafton med syster den 20 december.
Får agressiva utbrott på Rosengård, högskoleadministrationen och vägen mellan Ljunghusen och Skanörs-rondellen.
Cirkulerar på Mobilias parkering tillsammans med 20 danska bilar.
Skriker med till Kings of Leons, Sex on fire 30 gånger per dag.
Umgås med min mamma 20 4 7.
Lackar ur med tårar när Telia lägger av tio minuter in i Dirty sexy money.
Samma saker som alla gör, en vecka innan julafton.
/Katarina, då var det dags för ännu en omgång Sex on fire
En inspirerande hyllning
Lagerfelds hyllning till Chanel visar vad jag menade men svart "rosett-fluga" till vit skjorta. Nu blir det nog en dusch och sen en timmes klädprovning (Katarinas favoritsysselsättning). Ska försöka få ihop några sidor till ett mail jag måste få iväg.
/Katarina, this sex is on fire
Dagens inspiration
/Katarina, tittar på Musikhjälpen och lyssnar på favoriten just nu
Sinnenas minnen
Är inte Bailando den bästa låten under uppväxtåren? Med den otroliga känsla som den ger, slår det lätt både Mr. Vain, Electric och Be my lover.
Jag tänker bubbelgum. Jag tänker tonårsfylla. Jag tänker första kärleken. Jag tänker Sillamarknaden. Jag tänker nattabad. Smygrökning. Karuseller. Polska karusellarbetare. Underbara solnedgångar. Strandbaden. Alkoholmätare. Hångel i skogen. Sprit i skogen. Cykla utan lampor. Skjutsa på cykel med poliser bakom.
Jag tänker på allt spännande, när jag var i 12-13 år åldern och var världens mest opålitliga tonåring.
Min Winamp shufflade fram Bailando och jag stannade upp på väg ut till cykeln och var tvungen att skriva ner den obeskrivligt sjuka och spända känsla som min kropp lyckades trycka fram. Jag tog nog tom några danssteg.
Underbara sinnen som kan locka fram dessa minnen som ibland glöms!
/Katarina, nu ska jag cykla till mormor och hjälpa henne med julkorten.
Värre än Stureplan.se
/Katarina, hur ska det gå för henne i framtiden, om det skulle vara så att hennes pengar försvinner?
Inga gylleneskor, här inte!
Kolla in killen. Han har vad alla andra inte har. Han har allt. Från utseende till tuffhet, till en söt osäkerhet till sin sjukt häftiga stil, till guldJACKAN och sist och minst den fjuniga mussen! Vad kan man mer kräva av en man? Givetvis är det JAK&JIL som gett mig denna ljuvliga man i bildformat.
/Katarina, säga nej till killen i guldet är som att säga ner till att få gå ner i Aladins gruva
Skitet jag berättar om.
Denna dag har varit meningslös.
Steg upp med svintohals och en hammare mot skallen. Kändes som suturerna i skallen höll på att dela sig. Kändes som om allt vidgade sig där inne.
Pluggade en timme innan jag tänkt att åka till skolan, men isåg efter att skrivit ut sidorna, att Kristianstad var längre bort än min grymt höga, lyxiga och hårda säng. Hammaren började banka hårdare och jag skred mot sängen som en spöklik lucia.
5 timmar senare, 15:00, gick jag en kylig promenad, i mina Skanörs "trätollor" och tjockaste vinterjackan (ja, jag såg ut som en hulligan med supervapen på fötterna), på 2 minuter fram och tillbaka till den påskgula postlåda. På vägen hem såg jag nya glänsande Elle sticka upp ur brevlådan.
Nu sitter jag är här med svart maskara under ögonen, vita Gotländska lammtofflor på tussarna och en vilja att börja spruta ur mig idéerna till arbetet som ska vara inne 09:00 imorgon. Först blir det nog en te. En macka med grislever och saltgurka. En runda Hjärter. Lite Namethepet.
/Katarina, shine on you
Evighetsmaskinen
Kan inte låta bli denna låt.
Repeatat 18 gånger nu.
Varvas med lite Markus, Håkan Bråkan och Killers.
Annars Kings of leon.
Så ljuvligt, så stort, så sorgligt, så uppiggande!
"Vi två hör hemma
I ett rum med inga andra
Om jag var tio år yngre
Skulle jag inte behöva dig längre"
/Katarina, you know that I can use somebody
Återigen denna saknad och längtan!
Förra helgen besökte jag mitt riktiga hem. Min kärlek. Min stad. Mitt Uppsala. Fy fasiken vad jag trivs bra där. Åhhh, jag vill tillbaka. Tillbaka till min egen älskade lägenhet. Tillbaka till världens bästa upptäcks-stad, med grisrosa slott, gigantisk domkyrka och vackert universitetshus. Tillbaka till klamydians stad. Tillbaka till Alex. Tillbaka till alla mina älskade vänner som gör att jag känner mig som världens prinsessa varje gång jag besöker gamla hemstaden.
Skit ner dig Stockholm, Uppsala is the shit!
Julgasque på Värmlands "köttmarknaden" nation.
/Katarina, klockan är mycket men Lionel lockar mer
Bloggpaus råder!
Ja, det har ni säkert redan märkt, men tänkte att jag skulle berätta det!
