Känslan av att lämna Santa Barbara. Hemskt. Fantastiskt. Underbart. Vemodigt.

Solens strålar letar sig in, längst in i vrån i sätet där jag sitter på bussen på vägen från Santa Barbara till LAX. De höga berget reser sig runt oss till vänster och till höger öppnar sig det fantastiska havet. Ett vemod lägger sig som en tunn dimma och det är svårt att inse att allt detta vackra varma kommer att förvandlas till ett kallt och mörkt Sverige.

Jag kom till ett land som jag aldrig haft en längtan efter. Som jag aldrig brytt mig speciellt mycket om. Där ett besök mer varit en punkt på en att-göra-lista att stryka än något att längta efter. Ett måste blev till något fantastiskt. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle trivas och vilja stanna i ett land som jag aldrig haft en längtan eller ett begär efter. Jag har fått uppleva hur det är att leva i Staterna, Kalifornien, Santa Barbara. Jag har inte kommit till USA som en turist, jag har bott och levt som en collage-student i en solig delstat långt långt från Sverige.

Tack världens bästa Rebecca för att jag fick dela dessa ljuvliga dagar med dig. Tack till Karin, Erik, Alexandra, Ashlee och Nille för att jag fått inta ert hus och dela er vardag i vackra, varma, soliga, fantastiska Santa Barbara.

/Katarina, känner mig tacksam för allt jag får uppleva

Att vara så fruktansvärt ”jag-svävar”-lycklig men samtidigt ha ett krossat hjärta är energikrävande. Att vara lycklig tar på krafterna. Att gå runt med ett krossat hjärta ökar ens energiutgifter. Tiden det tar att bearbeta tankarna som simmar i min hjärna och känslorna som bubblar i mitt hjärta brinner inne. Ibland inser jag över hur schizofren min livsstil just nu är. Dagarna går åt till ”sväva-på-moln” aktiviteter. Studsa till hoppig musik, göra tusen saker som ska göras, pyssla, pilla, titta på himlen med drömmande blick, planera den fantastiska hösten, planera mitt liv, se framåt. När pulsen börjat gå ner och jag vant mig mer vid en normal takt byts hopp-livsstilen mot de bubbliga känslorna i hjärtat. Han lämnade landet. Vi kommer inte att ses på flera månader. Vad händer när han är borta. Vad händer när han kommer tillbaka. Ovissheten är den värsta känsla jag vet. Jag vet ingenting. Vad som gäller nu. Vad som gäller i höst. Vad som gäller när han kommer hem. Hur mycket ska vi höras. När ses vi nästa gång. Frågetecknen är många. Gråter någon tår. Somnar. Vaknar nästa morgon i ett lyckorus. Ny dag. Solens strålar tränger sig in genom persiennen. Snart lämnar jag för Amerikat. Snart bokar jag resa till Wien. Snart lämnar jag för Stockholm. Snart hälsar jag Lykke välkommen till världen. Snart börjar jag skolan igen. Snart står jag med en masterexamen i handen. Snart. Snart är framtiden här. Den fantastiska framtiden. Sängdags och tårarna kommer.

Nu är det dag. Solens strålar lyser in och värmer upp lägenheten. Panda da Panda fyller min lägenhet med peppighet och nu ska jag beta av ytterligare en sak på min viktighetslista. Sen ska jag vara lycklig. Även senare, senare idag, senare ikväll, senare inatt. För nu har tillräckligt många tårar spillts. En fantastisk man kräver tårar men nu har han fått tillräckligt.

Sommaren försvann snabbare än vad den kom. Från en dag till en annan var 17 grader en varm temperatur på morgonen, var det 120 gäster på jobbet under en dag istället för 320, började mamma jobba och jag fick börja träna ensam igen, cyklade jag till jobbet utan att möta en enda människa, var det tomt på parkeringen vid badhytterna, fanns det varor på Ica igen.

Igår åkte han. Lämnade Lund, Sverige. Nu är sommaren över. En sommar som gett mig den bästa av bästa män. Som gett mig ett umgänge i vilket jag kan vara mig själv men samtidigt få ro från alla mina utsvävande tankar. Mannen med de lena händerna. Mannen med säkerheten och lugnet. Mannen som hatar att jag skrämmer duvor. Mannen med lockarna. Mannen som lägger en arm om mig på stan. En sommarflört övergick i en djup kärlek. Rädslan att jag aldrig skulle få känna djup kärlek igen fanns sedan förra sommaren. Nu är det bevisat. Jag kunde bli kär igen. Tack för att du gav mig vår sommar tillsammans. Det har varit en av de bästa i mitt liv! Nu är sommaren slut liksom flörten men kärleken, den kommer finnas kvar.

/Katarina, hans lena händer mot min hud är det svåraste att vara utan

En blandning. Ja, det är jag verkligen. Har fått lite av pappa och lite av mamma. De flesta av mina ansiktsdrag kommer från mamma och därför har jag ofta känt att jag är mer lik mamma än pappa men det senaste året har jag funderat inåt och jag har insett att mycket av min insida är lik min fars. Ibland handlar jag på ett visst sätt och kommer direkt på att, det är precis som pappa gör, eller så hade pappa också gjort. Givetvis är det inte bara de bra egenskaperna som man ärver. Mammas runda bullkinder har jag fått men det kommer nog gynna sig framåt i tiden då mammas rynkor är obefintliga och hennes ansikte fortfarande utstrålar en glädje med sina bulliga kinder. Pappas heta temperament har jag lyckats snappa upp. Skrika, gorma och slänga saker i tio minuter och sen är det över, då är ilskan slut. Jag blir glad varje gång jag upptäcker en egenskap som jag ser även hos mina föräldrar, det spelar ingen roll om det är knubbig knogar, tjock fint hår eller en förmåga att ha svårt att höra av. Bra som dåliga, så gillar jag varenda en av mina föräldrars egenskaper som jag upptäcker att jag själv fått, för det mesta är vettigt. Det kan bero på att mina föräldrar är vettiga…egentligen!

Att en simpel måndag kan vara så fylld av känslor att min mage bubblar av oro och lycka. Den är så förvirrad att det ibland pirrar fjärilar men minuterna efter har ett sug av oro. Dagen startade med att jag vaknade vid cirka 04 av att regnet smattrade på mina fönsterrutor. Negativt med att ha snedrutor och ”top floor” är att regnar det, ja då hörs det. Hade svårt att somna om så jag låg och lyssnade på regnet någon timme. Stiger upp några timmar senare och inser att regnet inte har lugnat ner sig som jag trodde. Tar vägen förbi en brevlåda för att slänga på ett brev till en viss person på morsdag eftersom den dagen kommer upp snart. Blir genomvåt på den lilla promenaden under cirka fyra minuter och känner hur höger Converse börjar läcka in så att min strumpa blir blöt. Blir lite irriterad över att regnet är galet. Gömmer mig under ett utstickande tak när jag väntar på bussen och sen kommer den. Knökad med cheerleaders från något av de engelskspråkiga landen i världen. Fuktigheten på bussen är extrem och det känns som om vi är i en ångbastu fast utan de 75 gradernas värme. Känner mig som en nyduschad blöt katt när jag 15 minuter senare kliver av bussen. Lagom glad piskar regnet mig i ansikte på väg till salen. Väl där fungerar fortfarande inte elementen och det är iskallt. Kallare inne än ute. Vi alla har jackor och halsdukar på oss när vi sitter där. Mina blöta tår på högerfoten börja värka av köld. Läraren fixar efter 1,5h till vår stora lycka värme genom att prata med vaktmästaren. Spenderar fem minuter med foten på ett element. Lunch med Nan eftersom alla andra var borta. Första glada känslan uppstår när Jin varit gullig och skrivit ut ett papper som jag viktigt för mig. Byter upp mig en våning och sätter mig för att surfa. Irritation över att Tumblr är värdelöst denna dag. Får sms från mamma: läkarna anser att pappa är botad. Lättnade och befrielsen i hjärtat går inte att beskriva. Gråter en tår och killen mittemot mig tittar lite konstigt på mig. Kan inte riktigt ta in det, men det ligger bakom som en trygg vägg som stoppar många av irritationskänslorna. Upptäcker att något har blivit fel med min ansökan till franskkursen i Lund till hösten. Söker mig till den trygga väggen men blir ändå väldigt ledsen. Gör en sen anmälan och hoppas på det bästa. Hoppet har i varje fall inte helt försvunnit. Skriver fina meddelande till vänner och familj på Facebook. Den trygga väggen slår in igen och fjärilarna i magen pirrar till av lycka och lättnad. Vandrar tillbaka till salen i regnet. Räknar efter, nu har det regnat i cirka 10 timmar. Glädjen över att elementen i salen fungerar kommer tillbaka. Har en bra lektion och använder svår grammatik i en text och lyckas utan minsta problem och jag märker att min lärare blir lite stolt över mig och lyckofjärilarna i magen finns där igen. Inser att jag har en väldigt smutsig tröja på mig och inser att det kan vara värt att byta glödlamporna när de går sönder. Klassen slutar och min lärare hjälper mig med viktiga saker som innebär en liten lättnad. Går genom regnet till huset med internet. Startar med att leta dator och inser att en MacBook air är för dyr om jag ska få plats med även ny telefon och kamera i min budget och kunna lyxa med en bit sushi då och då. Lite nedslagen men glad då jag efter lång tids letande hittar en kamera jag vill ha och inser att den är billigare att få från killen i USA. Öppnar internetbanken och plötsligt finns inte den trygga väggen kvar längre, medan ett sockerberoende börjat infinna sig. Läser om det viktiga mailet från CSN och inser att det finns en möjlighet att jag missförstått det. Väggen rasar som vid en jordbävning. Fjärilarna existerar inte längre. Skriver ett mail till dem, men väggen byggs fortfarande inte upp. Skriver ett sms till pappa för att försöka bygga upp väggen och det fungerar ett tag. Tanten i receptionen meddelar mig lite bryskt att de faktiskt stänger om 20 minuter. Sista kollen på Facebook och sen stänga ner internet för denna 21 maj. På väg hem från Campus inser jag att det inte regnar längre utan att det istället endast duggar. För att peppa upp väggen i magen pratar jag med både Martin och mamma på bussen hem vilket lyckas reparera det mesta av väggen. Hoppar av bussen och går hem de sista minuterna. Varken väggen eller oron tar över. Det bubblar till lite då och då och skiftar med ganska jämna mellanrum. Denna dag har varit en ren förvirring mellan känslor. Lycka, befrielse, besvikelse, sorg, irritation och förvirring. Det känns som om denna dag representerar min vår väl. En vår som har varit väldigt förvirrande för en känselmage som min. Fjärilar hit och orosmonster dit.

/Katarina, peppar inför det stora examensprovet 29 maj.

En bio sådär en tisdag klockan 12 känns så där lagom osvenskt. Jag har besökt biograferna väldigt mycket här i Frankrike. Sett allt från Stellan Skarsgård prata franska till ett fransk drama som inkluderade Marie Antoniette - helt på franska. Den senaste veckan blev det båda Twixt och My week with Marilyn. Det förstnämnda väl värd att se, den andra ej min kopp te. Såg en notis om att min favoritbiograf stänger ner 9 maj för renovering. Innan dess ska jag hinna med både en amerikansk dokumentär om cowboys och den engelska filmen Weekend. En biofilm i Frankrike kostar 3,5-7€ beroende på vilken tid på dygnet du går och kikar och om du är barn/student/pensionär.

Första tiden var jobbigt, framför allt första veckan. Min syster ringde någon av de första dagarna, vi snackade lite och hon avslutade med att säga ”det kommer bli bättre, du kommer vilja stanna när denna termin väl är över”. Jag tänkte att så kanske de blir, men det trodde jag inte. Igår kväll räknade jag skoldagarna som är kvar – 12 dagar. Då har vi i och för sig två veckors lov plus en fri pluggvecka inför examina, så totalt är det 37 dagar kvar i Frankrike. Det är inte långt! Dagarna har gått så fort och även om jag ibland längtar hem så känner jag redan – en termin, det är för kort. Jag har kommit in på min drömutbildning till hösten och längtar redan efter min masterexamen som är full med kunskap, men att lämna Frankrike känns ibland väldigt tufft. Livsmedel, mat och dryck är mitt liv – min framtida karriär och min hobby – då känns det ibland märkligt att lämna ett land där maten och livsmedel är det som prioriteras högst till ett land som handlar dansk kyckling med saltlösningsinsprutning på Lidl. Matkärleken jag känner hör samman med den som finns i Frankrike. Min syster hade rätt, jag kommer verkligen sakna Frankrike när jag lämnar. Men åka hem, det kommer jag vilja göra!

Om någon hade frågat mig för 7 år sedan om jag skulle ligga i en säng i min studio i Frankrike och längta efter att resa till Polen igen hade jag nog antingen skrattat, råförnekat eller bara gått därifrån. Jag hade tyckt att alla påståenden hade varit märkliga. Jag bo i Frankrike? Det har ju alltid varit en tidig dröm för mig, men en sådan som man önskar men som aldrig blir av. Jag snackar och planerar mycket men vissa saker vet jag att de är svåra att genomföra. Som Frankrike, det kändes just då som att det var så långt i framtiden att det aldrig skulle bli av. Nu har jag snart spenderat 3 månader här.

 Att jag skulle förändras så mycket som person och lyckas se utanför de flesta av ramar är jag väldigt glad över och nästan lite förvånad. Förra året besökte jag och Martin Polen. Martins mamma kommer från Polen och jag blev nyfiken på landet och kulturen när jag lärde känna henne. Det är många som har förutfattade meningar om Polen, inte minst hade jag det för några år sedan. Martin och hans familj har verkligen öppnat mina ögon för världen. Det låter kanske som en klyscha men jag känner verkligen så. Hans pappa är extremt världsvan och kan säkert prata minst 10 språk och har bott och jobbat i alla Afrikas länder. Han har historier så att det räcker och blir över och är riktigt häftig. Martins mamma är som jag nämnt polska och efter allt familjen berättat och tackvare min stora kärlek till Martin blev jag givetvis väldigt intresserad av Polen och Martins bakgrund. Resan till Polen blev en av de bästa jag gjort och jag och Martin hade det grymt tillsammans. Avslappnat och verkligen semester! Jag tittade precis på bilderna från resan och insåg, dit vill jag igen. Jag vill upptäcka mer av landet, inte bara badorten utan faktiskt landet. Det är som när jag blev kär i Martin fick jag även ett land på köpet. En kärlek till ett nytt och spännande land!

 Dessutom var det extremt roligt att Martin lärde mig några ord. Jag har ju givetvis glömt alla, förutom två – god natt och fin. Två mycket användbara ord!

Man med New York-jankees keps, väska med en bäver och två kanadensiska flaggor. Han var nog inte fransman!

Två nya album som jag precis fastnat vid. Det är nu ett stort krig mellan Krunegård och Maskinen i min Spotify. Vilket album ska få spelas. Det var länge sedan jag fastnade så för några album. Senast var Krunegårds album, Markusevangeliet och det kom ut under perioden jag bodde i Uppsala (2006-2007?). Nu spelas Maskinens, Krunegårds och Jonathan Johanssons senaste extremt varma i min Spotify.

Bästa spåren om jag nu blir tvungen att välja,

Hemma börjar nästa dag – Krunegård

Bestman – Maskinen

Stockholm – Johansson

/Katarina, Ett annat musiktips, jag har precis upptäckt Austra (hur sent ute jag är? Ingen aning). Spotifya ner låten The Beast. Lyssna på högsta volym, blunda och låtsas att du sitter på en opera. Ljuvligt! (Ps. The Future är också otroligt bra)

Skrivet 16/3-12 kl 07:37
Livet tar slut för någon och det startar någon annanstans. Ett självklart faktum som idag känns extra självklart. Jag sitter på bussen till Loire från Dijon. Jag steg upp i ottan och nu har solen lyckats resa sig bakom bergen och fukten börjar långsamt försvinna. Att detta är början på något, på en dag, på en resa, på en utbildning med mera känns lika självklart som att vi behöver sömn för att överleva. Känslan när något startar är spännande, nyfiken och smått nervös. Att jag håller på att verkligen falla för detta land är svårt att förneka. Att vara nykär är en underbar känsla, en start på något. Samtidigt betyder känslan av en start att det tar slut någon annanstans. För startat något här så slutar något på en annan plats. Liv är på väg att ta slut, är på väg att lämna livet i kroppen och på jorden och förflyttas enbart till våra minnen. En era och en stor del av min uppväxt är på väg att avslutas. Att bli vuxen betyder också att förlora. Jag har haft mina far- och morföräldrar med mig i livet längre än många andra och kommer alltid bära med mig deras visdom och våra minnen, livet ur. Jag kommer alltid att älska dig mormor och du kommer alltid finnas bland mina minnen.

/Katarina, farmor och morfar finns redan i min himmel och väntar på dig mormor!

Varje gång jag pratar med någon från Sverige frågar de om min franska går framåt. Jo men visst gör den det. Det är nämligen lite svårt att undvika när jag souvent tvingas prata franska. Jag umgås en hel del med japaner som pratar väldigt begränsat med engelska. Av de japanska tjejerna i klassen skulle jag säga att det är en som kan ta sig fram på engelska och en som förstår enstaka ord. Sen har vi Tomoko, som inte kunde ett ord engelska när hon kom (förutom ”soft” av någon anledning jag inte vet om jag vill veta) och som lyckats snappa upp en del engelska ord, vilket är otroligt eftersom det är sällan som jag pratar engelska i närheten av henne eftersom jag vet att hon inte förstår. Hon verkar förövrigt vara ett litet språkgeni. Jag kallar henne mitt ”dictionnaire”, eftersom hon har ett riktigt stort franskt ordförråd! Och på frågan om min franska går framåt, jo det gör den verkligen, med stormsteg. För två veckor sedan insåg jag att de enklaste meningarna faktiskt flyter. De enklaste meningarna som jag använder dagligen behöver jag inte längre stanna och tänka utan det flyter. Vi har nyligen börjat med passé-composé och där stakar det sig ju en del i början vad det gäller Les verbes pronominaux och Les verbes réciproques med jag har verkligen insett meningen av frasen ”övning ger färdighet”. Läxa denna helg är att beskriva en familj i tre delar. Jag har skrivit hälften och är redan uppe i nästan två sidor datorskriven text. Det trodde jag ju aldrig skulle vara möjligt när jag kom hit. Jag vet att jag skrev ett inlägg första dagen jag kom hit (bloggade det nyligen) där jag skulle försöka mig på att bilda en mening och nu exakt två månader efter att jag anlände skriver jag tre sidor i word, enkel franska visst, men bildar meningar som jag aldrig hade trott skulle vara möjligt. Mitt största hinder just nu – fantisering! Mycket av våra texter bygger på fantasier och det är inte min starkaste sida… Då tog jag hjälp av Pippi Longstocking!

Nu är det dags. Om en dag kommer han, min uppblåsare. Jag är som en barbaradocka, men som måste fyllas med kärlek för att fungera. Han är min uppblåsare som fyller mig med kärlek så att jag fungerar. 4 days in Paris and 6 in Dijon, lovely baby!

Skrivet 31/1-12 ca 14:00

Spänd på flygplatsen i Köpenhamn. Knäppt att inte se Sverige på cirka 6 månader. Kunde inte ta in det när jag lämnade Martins lägenhet och försökte få mig att inse att jag inte skulle se just den lägenheten igen.

Landat i Paris och väntar på mitt bagage. Är så lycklig att man kan ta på känslan. Försöker snappa upp så många franska ord som möjligt. Ska försöka peppra mig med fransk tv hela kvällen, kanske tom försöka skriva någon mening på franska. Det första jag ska göra imorgon är att köpa en fransk dagstidning och sitta på ett café och insupa atmosfären. Galet äventyr detta. Veckans uppdrag – skaffa lägenhet!