Katarina's näste -

10 dagar av ett liv i solen

/Katarina, minnen skapade för resten av livet

2013-10-28 @ 14:27:00 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Where the sun always shines"

Känslan av att lämna Santa Barbara. Hemskt. Fantastiskt. Underbart. Vemodigt.

Solens strålar letar sig in, längst in i vrån i sätet där jag sitter på bussen på vägen från Santa Barbara till LAX. De höga berget reser sig runt oss till vänster och till höger öppnar sig det fantastiska havet. Ett vemod lägger sig som en tunn dimma och det är svårt att inse att allt detta vackra varma kommer att förvandlas till ett kallt och mörkt Sverige.

Jag kom till ett land som jag aldrig haft en längtan efter. Som jag aldrig brytt mig speciellt mycket om. Där ett besök mer varit en punkt på en att-göra-lista att stryka än något att längta efter. Ett måste blev till något fantastiskt. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle trivas och vilja stanna i ett land som jag aldrig haft en längtan eller ett begär efter. Jag har fått uppleva hur det är att leva i Staterna, Kalifornien, Santa Barbara. Jag har inte kommit till USA som en turist, jag har bott och levt som en collage-student i en solig delstat långt långt från Sverige.

Tack världens bästa Rebecca för att jag fick dela dessa ljuvliga dagar med dig. Tack till Karin, Erik, Alexandra, Ashlee och Nille för att jag fått inta ert hus och dela er vardag i vackra, varma, soliga, fantastiska Santa Barbara.

/Katarina, känner mig tacksam för allt jag får uppleva

2013-10-28 @ 14:16:00 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"De måste lära sig gå, det är vad folk som säger när det är vi två"

Förra sommaren tog det slut. Personen som jag trodde var mannen i mitt liv. Kärleken var en dag som bortblåst. Rädslan för att det var första och sista gången jag älskade har varit närvarande hela tiden. Så i våras, precis innan sommaren började. Sista veckan i skolan så möter jag honom. Lång, svarta lockar och vackra ögon. Vi kysser varandra en natt på ett torg i Lund. Sen går vi och köper mjölk. Dagen efter stannar jag, hela dagen. Sedan dess har en underbar sommar med utflykter, weekends, skratt och bara fantastiskt häng följt. Pirret i magen och entusiasmen är tillbaka. Kärleken kom tillbaka till mig.

Förra veckan flyttade han. Lämnade kvar mig i Sverige med schizofrena känslor. Glädje över att få ha känt fantastisk kärlek igen och förtvivlan över att han inte är hos mig längre. Sommarflörten blev till en fantastisk kärlekshistoria! Länge leve sommaren och kärleken!

/Katarina, nu ta mig an springbandet som blivit min nya best friend när alla lämnar staden

2013-09-04 @ 12:06:00 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Ser mig runt omkring, då blir jag blind och känner ingenting"

Att vara så fruktansvärt ”jag-svävar”-lycklig men samtidigt ha ett krossat hjärta är energikrävande. Att vara lycklig tar på krafterna. Att gå runt med ett krossat hjärta ökar ens energiutgifter. Tiden det tar att bearbeta tankarna som simmar i min hjärna och känslorna som bubblar i mitt hjärta brinner inne. Ibland inser jag över hur schizofren min livsstil just nu är. Dagarna går åt till ”sväva-på-moln” aktiviteter. Studsa till hoppig musik, göra tusen saker som ska göras, pyssla, pilla, titta på himlen med drömmande blick, planera den fantastiska hösten, planera mitt liv, se framåt. När pulsen börjat gå ner och jag vant mig mer vid en normal takt byts hopp-livsstilen mot de bubbliga känslorna i hjärtat. Han lämnade landet. Vi kommer inte att ses på flera månader. Vad händer när han är borta. Vad händer när han kommer tillbaka. Ovissheten är den värsta känsla jag vet. Jag vet ingenting. Vad som gäller nu. Vad som gäller i höst. Vad som gäller när han kommer hem. Hur mycket ska vi höras. När ses vi nästa gång. Frågetecknen är många. Gråter någon tår. Somnar. Vaknar nästa morgon i ett lyckorus. Ny dag. Solens strålar tränger sig in genom persiennen. Snart lämnar jag för Amerikat. Snart bokar jag resa till Wien. Snart lämnar jag för Stockholm. Snart hälsar jag Lykke välkommen till världen. Snart börjar jag skolan igen. Snart står jag med en masterexamen i handen. Snart. Snart är framtiden här. Den fantastiska framtiden. Sängdags och tårarna kommer.

Nu är det dag. Solens strålar lyser in och värmer upp lägenheten. Panda da Panda fyller min lägenhet med peppighet och nu ska jag beta av ytterligare en sak på min viktighetslista. Sen ska jag vara lycklig. Även senare, senare idag, senare ikväll, senare inatt. För nu har tillräckligt många tårar spillts. En fantastisk man kräver tårar men nu har han fått tillräckligt.

/Katarina, framtiden är lysande

2013-09-01 @ 23:30:05 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Freedom is within you, Giving makes us feel good, Hello to my ṗeople, Say hello to the future"

Sommaren försvann snabbare än vad den kom. Från en dag till en annan var 17 grader en varm temperatur på morgonen, var det 120 gäster på jobbet under en dag istället för 320, började mamma jobba och jag fick börja träna ensam igen, cyklade jag till jobbet utan att möta en enda människa, var det tomt på parkeringen vid badhytterna, fanns det varor på Ica igen.

Igår åkte han. Lämnade Lund, Sverige. Nu är sommaren över. En sommar som gett mig den bästa av bästa män. Som gett mig ett umgänge i vilket jag kan vara mig själv men samtidigt få ro från alla mina utsvävande tankar. Mannen med de lena händerna. Mannen med säkerheten och lugnet. Mannen som hatar att jag skrämmer duvor. Mannen med lockarna. Mannen som lägger en arm om mig på stan. En sommarflört övergick i en djup kärlek. Rädslan att jag aldrig skulle få känna djup kärlek igen fanns sedan förra sommaren. Nu är det bevisat. Jag kunde bli kär igen. Tack för att du gav mig vår sommar tillsammans. Det har varit en av de bästa i mitt liv! Nu är sommaren slut liksom flörten men kärleken, den kommer finnas kvar.

/Katarina, hans lena händer mot min hud är det svåraste att vara utan

2013-08-27 @ 15:08:00 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"You know that it hurts me when you don't come home at night"

Att ha levt i en lögn i några månader och få reda på det i efterhand. Att få reda på att alla samtal den senaste veckan varit en lögn sätter spår. Spår i psyket. Spår i hjärtat. Spår i adrenalinhalten från ilskan. Framför allt sätter det spår för hur jag kommer att agera med andra personer.

Att ha så mycket ilska och oförståelse inom sig som jag har nu kan inte vara bra. Jag är som ett lokomotiv. Jag far fram. Har energi så att det ryker utan att egentligen intaga någon energi. Springer en runda. Städar. Pysslar. Bär saker till vinden. När kommer jag att stupa? När kommer adrenalinet från ilskan att lägga sig? När kommer jag få förståelse?

Nä, nu har jag fått nog av människor med social oförmåga och jag har lärt mig att lita på min magkänsla. En gång en douchebag - alltid ett as!

/Katarina, nu ska jag använda mitt adrenalin till att skriva på essän

2013-05-13 @ 09:53:15 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Lejon på rosornas ö"

Äntligen bär det av till Gotland igen. Känslan av att jag snart ska få äntra paradiset kittlar i magen. Känslor av lugn och ro infinner sig. Gotland, mitt hem och min trygghet!

/Katarina, nu ska tösen sove

2013-04-16 @ 22:55:00 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(1) Trackbacks ()

"Get up"

Mitt humör och mitt liv är, som jag beskrivit, en berg-och-dalbana. Igår blev tentan i mejeriteknologi skriven och som om fotbojan kapats flyger jag iväg som en liten lärka. Humöret på topp och alla jobbiga beslut känns helt plötsligt inte betungande längre. Att spendera dagen i solen, tillsammans med en av mina bästa vänner. Äta en glass med mannen som gör mig varm i hjärtat och sen en spontanmiddag med lyxvin på det. Livet leker och helveteshelgen känns helt plötsligt raderad ur minnet!

För att se mitt liv i bilder, kika in Instagram: katarinasn.

/Katarina, endast toppar och dalar

2013-04-16 @ 22:44:28 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"I wanna know your name"

2013-04-12 @ 21:21:00 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Can you meet me halfway, right at the borderline?"

Förvirrad. Ja, det är jag minst sagt. Mitt huvud känns som en berg och dalbana. Passande till dagen då Tivoli i Köpenhamn öppnar.

Det var inte många månader sedan egentligen. En födelsedagsfika hemma hos en av mina finaste vänner i Lund. 2e oktober 2012 rättare sagt. Jag har extrem tentaångest och känner mig mest ledsen. Jag studerar min första period på LTH och känner mig allmänt underlägsen. Det var väldigt längesedan, 2006-2007, jag studerade avancerad kemi senast. Det känns som jag behöver stå upp för mig själv och visa att jo visst minsann jag kan läsa samma kurser som bioteknikerna gör. Jag är minst lika duktig som bioteknikerna.

Jag ville inte missa födelsedagsfikan men valde att köra och behålla juice i glaset. De andra skulle stanna men det var dags för mig att dra mig tillbaka till kemiboken och ångesten. Jag står ensam i köket, bläddrar i en av Mathias Dahlgrens kokböcker. Så kommer han fram, killen som precis kom hit. Den snygga killen jag aldrig sett tidigare. Mannen som stod ut från mängden och som jag direkt lade märke till när han klev in i lägenheten. Han kom fram, frågade mig om jag gillade Mathias Dahlgren. Vi var ensamma i köket, jag förklarade att det var min favorit-kock. Han log och sen blev det tyst. För tyst enligt mig. Orkade inte tystheten just då. Jag ställer flertalet frågor. Den vanligaste frågan i Lund, "Vad pluggar du?" och andra studierelaterade frågor. Killen maler på. Jag står och lyssnar. Ingen fråga tillbaka utan jag levererar fråga efter fråga. Det börjar mer och mer likna en monolog och attraktionen jag kände då han klev in i rummet försvinner. En självupptagen person är, när ens egen ångest börjar trycka på, olidligt. Tackar för mig, kramar finaste vänner och beger mig i Volvon med snedvriden framvagn tillbaka till mitt tillhåll.

Tentorna skrivna. Nu ligger självförtroendet (nästan) åter på topp. Jag känner verkligen att jag är tillbaka i mig själv. Livet leker. Singel. Längesedan nu. Känner att jag är i en period av mitt liv då jag behöver mycket egentid. Behöver peppa upp mig själv, inse var jag är påväg och var jag är just nu. Mår otroligt bra förutom viss fortsatt ångest för studierna. Vi är ett helt gäng som har frackmiddag hemma hos mig. Frack, obskyra sånger och gin. GA-balens eftersläpp stundar. Som alltid extremt med folk och givetvis står jag till slut själv. Att tappa bort sina vänner på GA-balen är inte en konst, det är snarare obligatoriskt. Att hitta sina borttappade vänner däremot, det är en konst. Efter lite letande ser jag ett bekant ansikte. Killen från födelsedagsfirandet. Efter någon sekunds tänkande går jag fram. Igenkänd är jag inte. Får förklara varför vi "känner varandra". Sen hänger vi, hela kvällen. Snacket handlar mestadels om mig. För att ge igen för självupptagenheten och för att spä på mitt duktiga självförtroende jag byggt upp under kvällen. Hittar till slut mina vänner och vi alla sätter oss i en taxi mot mig. En drink hos mig och mycket prat. Någon kyss och hångel men inte längre än så. Jag är mest intresserad av mig själv och känner att alkoholen börjar verka lite för mycket. Han lämnar tidigt på morgonen för att fortsätta festen.

Några dagar senare plingar min telefon. Smset från killen har anlänt. Ryktena om killen har nått mig. Det är inga rykten man skulle vilja sin framtida pojkvän att inneha. Mitt intresse är på botten och jag tar hjälp av en kär vän för att på bästa sätt avfärda inviten. Veckorna går. Jag blir mer och mer uttråkad och jag nås av ryktet att killen lagar bra mat. Livsmedel som är mitt kall i livet kan ju få mig på fall. Jag får iväg ett sms och ett jakande svar. Någon vecka senare sitter jag hemma hos honom. Vilken veckodag det är kan jag inte redogöra för, men absolut en veckodag då skolan stundar dagen efter. Jag bjuds på en trerätters med olika sorters vin. Killen kan laga mat. Inga konstigheter. Mannen bjuder på Cognac om jag inte minns fel och visst intresset sinar inte men attraktionen som jag kände första gången jag såg honom finns tyvärr inte riktigt där. Det blir ytterligare middagar och trots att jag säger till mina nära att det aldrig kommer bli något har en nyfikenhet växt. Han visar sina känslor för mig så övertydligt att det är svårt att stå emot. Frågan om, "Hur kan han tycka om mig så mycket? Jag har inte gett honom något" är ständigt närvarande. Vi dricker champagne en söndag och jag börjar bli kär. Ryktena som funnits som små nålar i bakhuvudet börjar försvinna. "Vad hade han gjort sa ni?", "Hur betedde han sig?" spelar mindre och mindre roll. Mannen har ju charm och uppenbarligen kärlek för mig. Jag charmas av hans stil. För DET har han. Hans omtänksamhet. Hans rättframhet. Hans stygga blick. Hans stora och trygga famn. Samtidigt börjar osäkerheten smyga sig på. Jag som skulle vara själv. Jag som skulle ta tag i mitt eget liv.

Lite av ett misstag, helt ärligt, blir vi sedan tillsammans. Jag har tvivlat men mest på grund av min egen osäkerhet. Nu har något skett. Jag känner inte igen mig själv. Mitt beteende liknar inte något annat som jag upplevt i tidigare förhållanden. Vad sker? Varför beter jag mig som jag gör? Svaret: OSÄKERHET. Varför känner jag så nu? Jag har träffat världens bästa kille. En man som jag redan efter två månader kände att "Detta kan nog vara en person som jag vill dela mitt liv med". En man som på alla plan visar att det är mig han vill ha. Varför kan jag inte förstå det? Varför kan jag inte bete mig som mig själv? Jag förstör något som är det bästa som hänt mig.

Krissamtal på hallmattan nu ikväll. Ja det var inte roligt men nyttigt. Att han erkänner att hans kärlek för mig sinat känns som tusen pilbågs-pilar i hjärtat. Tårarna rullar och jag kan inte annat än be om ursäkt. Hans ord känns som hårda slag i magen. "Varför jag förändrats så mycket sedan vi träffades trots att det bara är ett halvår sedan?". Ja, de 1,5 senaste månaderna har jag drabbats av extremt dåligt självförtroende. Jag kan inte förstå varför denna man skulle vilja vara med mig. Mamma säger till mig på ett bra och konstruktivt sätt att skärpa mig. "Han skulle inte vara med dig om han inte tyckte om dig". Vad har hänt? Jag har alltid, okej nästan alltid haft bra självförtroende. Killar tycker om mig för att jag är rolig, snygg, söt, intressant, har en ganska så sjuk humor och framför allt har mina åsikter. Jag är inte en menlös person. Jag har många och direkta åsikter och jag har absolut inget problem med att säga ifrån. Varför tappade jag det när vi blev ett par? Vad i, ursäkta min franska, helvete hände? Vad håller jag på med? Jag håller, med mitt dåliga självförtronde och mitt följande, märkliga beteende på att skrota denna relation.

Såhär i efterhand kan jag inse att jag gick på en nitlott då jag lyssnade på ryktena om mannen. Dessa är obefogade. Jag har mött en underbar man. Ja, detta är ingen kille. Det är en man. Som lyssnar och tar egna initivativ. Som månar om mig men som även månar om sig själv och sitt liv.

/Katarina, älskvärd men ängslig

2013-04-12 @ 21:14:00 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Min dotter känner knappt igen mig när jag kommer hem med flygplatspresenter, fan heller att jag blir som min far, men nu är jag rädd att jag är likadan…"

Två nya album som jag precis fastnat vid. Det är nu ett stort krig mellan Krunegård och Maskinen i min Spotify. Vilket album ska få spelas. Det var länge sedan jag fastnade så för några album. Senast var Krunegårds album, Markusevangeliet och det kom ut under perioden jag bodde i Uppsala (2006-2007?). Nu spelas Maskinens, Krunegårds och Jonathan Johanssons senaste extremt varma i min Spotify.

Bästa spåren om jag nu blir tvungen att välja,

Hemma börjar nästa dag – Krunegård

Bestman – Maskinen

Stockholm – Johansson

/Katarina, Ett annat musiktips, jag har precis upptäckt Austra (hur sent ute jag är? Ingen aning). Spotifya ner låten The Beast. Lyssna på högsta volym, blunda och låtsas att du sitter på en opera. Ljuvligt! (Ps. The Future är också otroligt bra)

2012-04-06 @ 21:20:48 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

Livets gång

Skrivet 16/3-12 kl 07:37
Livet tar slut för någon och det startar någon annanstans. Ett självklart faktum som idag känns extra självklart. Jag sitter på bussen till Loire från Dijon. Jag steg upp i ottan och nu har solen lyckats resa sig bakom bergen och fukten börjar långsamt försvinna. Att detta är början på något, på en dag, på en resa, på en utbildning med mera känns lika självklart som att vi behöver sömn för att överleva. Känslan när något startar är spännande, nyfiken och smått nervös. Att jag håller på att verkligen falla för detta land är svårt att förneka. Att vara nykär är en underbar känsla, en start på något. Samtidigt betyder känslan av en start att det tar slut någon annanstans. För startat något här så slutar något på en annan plats. Liv är på väg att ta slut, är på väg att lämna livet i kroppen och på jorden och förflyttas enbart till våra minnen. En era och en stor del av min uppväxt är på väg att avslutas. Att bli vuxen betyder också att förlora. Jag har haft mina far- och morföräldrar med mig i livet längre än många andra och kommer alltid bära med mig deras visdom och våra minnen, livet ur. Jag kommer alltid att älska dig mormor och du kommer alltid finnas bland mina minnen.

/Katarina, farmor och morfar finns redan i min himmel och väntar på dig mormor!

2012-04-02 @ 12:41:44 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

Musiken i mitt liv

Det är tur att jag har Spotify premium och det är tur att jag har så otroligt många spellistor. Jag har nämligen inte råd att använda mina köpta MB till Spotify eftersom det drar så otroligt mycket. För att inte tröttna på artister och album brukar jag på slumpvis välja ut artister/låtlistor och slumpa ut tre låtar från artisten som slumpats fram. Ikväll blev det en blandning av Rebecca & Fiona, Jumper, Regina Spektor, Markus Krunegård, Nause, The Temper Trap, M83, Aaliyah och Håkan Hellström. Den sistnämna lyckades bli låtar enbart från albumet ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Ett album jag fick bränt från Henke i min klass i åttan. Jag har för mig att han brände den och Red hot chili peppers till mig. Direkt när jag hörde ”Uppsnärjd i det blå” börja spelas fick jag rysningar. Jag kan se framför mig exakt vad jag gjorde under den perioden i mitt liv då Håkan Hellström fyllde mina högtalare i flickrummet i Skanör. Det är så mycket känslor bakom låtarna på det albumet att jag seriöst tänke när de började spelas, ”orkar jag detta just nu”. Jag älskar låtarna men det är mycket känslor kopplat till musiken. Minnen tar mig tillbaka och helt plötsligt känns det som jag står på skolgården igen. Alla problem jag hade just då är helt plötsligt tillbaka och jag bli 13 år igen. Det finns många andra låtar jag har minnen förknippade till, men då är det enstaka låtar. Detta album är som ett uppslagsverk av minnen från mina mittersta tonår, åren mellan 13-15. Dessa låtar ger mig fler minnen än vad alla foton i världens skulle kunna ge mig. Samma gäller dofterna av de parfymer jag hade under tonåren. En sniff och jag blir tonåring och bor helt plötsligt i Skanör igen.

/Katarina, lyssnar på Jumper istället, under den tiden i mitt liv hade jag mindre problem

2012-02-27 @ 12:31:30 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Allting var så enkelt då (är vad dem säger men nu). När jag tänker efter så (för att vi ville). Ha det lite bättre så (ringde någon 112)."

Förra inlägget avslutades med att snön skulle komma följande dagar. Snön har ännu inte kommit till Skåne och förra inlägget skrevs för mer än en månad sedan. Det har hänt mycket sedan dess skrivit tenta, firat jul med syster 16 dec, jobbat, firat jul på julafton, lagat middag till 16p på nyår, ätit pizza nyårsdagen, ätit Cosmopolitan-jello, pluggat, fått tillbaka tenta, druckit champagne, lyckats på tentan, käkat på Bastard flertalet gånger, pussats mycket, druckit grymma drinkar på Rosen och bara varit otroligt ledig.

Frågan är om jag kommer få se Sverige snöinklädd år 2012. Nu börjar det närma sig. Idag har jag kryssat rutor i kalenderns "att göra"-lista". Boka hotell till de första nätterna i Dijon, CHECK! Fixa med pengar och konton, CHECK! Resan bokade jag för ett tag sedan, så nu ska bara lägenheten packas ned, andrahandskontraktet på tvåan fixas, väskorna packas och farväl sägas till fina vänner, kära familjen och älskade mannen. Sen är det off och good bye!

/Katarina, lämnar Sverige för Frankrike den 31 jan för att kunna lära sig franska och undersöka matmarknaden.

2012-01-17 @ 20:54:28 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Smells like teen spirits"

Den här perioden av året utan snö känns svår att utstå. Jag har inte julpyntat det minsta trots att den 2a advent redan infunnit sig och försvunnit. Min julstämning är minimal om den alls existerar. Dagarna är svåra att utså. Jag är inte deprimerad, men jag saknar verkligen inspirationen till livet just nu. Denna dag känns dock bättre. Det börjar lätta lite. Finna lite inspiration och få upp humöret igen. Orkar att ta tag i saker igen. Att inte ha rutin i livet är inte min grej. Jag gillar att jobba och slita. Vinter utan snö och kurs utan "fysiska" föreläsningar. Inte min grej!

Helgen har varit perfekt. I torsdags begav jag mig till Århus med tåg via Köpenhamn. Käraste Karro pluggar ett år av sin utbildning där. Förväntningar hade jag inga. Inte heller någon kunskap om staden i sig. Enligt min kära vän, Danmarks andra största stad och i storlek med Göteborg. Folkets stämning i staden var inte bara ljuvlig utan alla var dessutom så snygga. Inspirationsnivån var på extremt hög nivå. Vi käkade på den mysigaste kvarterskrogen jag besökt, drack de godaste drinkarna på en ljuvlig cocktailbar vid ån, dansade tillsammans med alla norrmän i Århus på ett ställe som lika gärna hade kunnat vara på Ayia Napa, shoppade julklappar på mysiga Magasin och handlade "nibblings" i Sallings matbutik. En del vin och snack har givetvis också hunnits med. En lite trasig hals, minnesförrådet fyllt igen och jag är påväg tillbaka till peppen!

Katarina, dessutom säger väderleken att snön ska komma inom några dagar.

2011-12-05 @ 16:11:11 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"They only want you when you're seventeen"

Tillbaka? Njea, men en smygstart på bloggandet som ska komma längre fram. Denna hösten har varit en berg- och dalbana, dels känslomässigt på det privata planet, dels pluggets tempo och dels jobbets uppgifter. Nu kan jag stolt säga att jag läst och avklarat min första kurs på Lunds universitet. Tack vare att jag klarade sista tentan är jag nu behörig att hämta ut mitt fina gyllene stipendie som ska användas till nästa termins äventyr. I februari startar min kurs i franska..... på universitet i Dijon, Bourgogne, Frankrike. Efter att jag tog min kandidatexamen i våras så hade jag ett år fram till att mastern började. Denna termin visste jag att det var matematik, statistik och näringsfysiologi som lockade. Planen för vt12 var tom (första gången för mig, utan planering?!). Drömmen om studier i franska i Frankrike som funnits hos mig länge passade otroligt bra in i en termin som var "över". Nu blir det av!

Tack till Blekingska nationen för det fina stipendiet som jag fått och som kommer göra min upplevelse underbar!

/Katarina, följ med mig till Frankrike i vår......

2011-11-15 @ 23:53:38 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

Fobi borta, rädsla funnen

Då har jag denna höst lyckats bota min spindelfobi. Det har nu övergått mer till en rädsla eller snarare ett obehag. Jag har lyckats bemästra mig själv och undvika panik i situationer som jag aldrig tidigare trott varit möjligt. Har haft min extrema fobi enda sedan jag var liten. Alla som känner mig väl, känner också min fobi. Nu är den borta. Känns som en liten del av min personlighet har försvunnit. Dock är det en dålig sida av min personlighet som försvunnit.

/Katarina ger sig själv en välförtjänt applåd

2011-01-19 @ 18:46:02 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"You gonna want me"

Sista veckan på höstterminen. Givetvis både hemtenta och inlämning av arbete. Kämpar på och springer på möten. Har börjat året med en tripp till London. Ljuvligt och en känsla av vår. London eye, running sushi, Madame Taussade, promenad i Notting hill, tunnelbanesightsing, zoo, picknick på hotellet och annat mysigt hans med. Behövs guldminnen som man kan titta tillbaka på och njuta!

/Katarina, beskriver chokladens kemi

2011-01-19 @ 18:25:12 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

Dags att älska sig själv

Ibland måste man (läs:jag) inse att det är vi själva som styr våra liv. Att det är du själv som påverkar hur du mår. Visst finns det andra egenskaper som influerar ditt liv som påverkar ditt humör och din levnadsstandard, men i slutändan tror jag ändå att det är vi själva som bestämmer hur vi ska må.

Mitt löfte inför det nya året är att må bättre. Jag har mått sämre, men jag har också mått bättre. Just nu och några månader tillbaka har jag befunnit mig i en medelfas. Inte bra, men inte dålig heller. Jag känner mig blek inuti, tom och osynlig för mig själv. Nu har jag bestämt mig för att jag inte ska må sådär mittemellan längre. För att uppnå detta ska jag:
- Bli bättre på att träffa mina vänner
- Vara helt ledig MINST en dag i veckan
- Inte oroa mig för framtiden. Det som händer då, får jag ha ångest för då!
- Försöka undvika att tillfredställa alla andra istället för mig själv
- Sluta försöka vara perfekt och...
- ...vara nöjd med mig själv

De senaste månaderna har jag verkligen rannsakat mig själv och funnit mer än vad jag egentligen velat. Jag har alltid trott att jag är självsäker och stark. Det är jag inte alls. Jag är snarare osäker, ska alltid tillfredställa andra och oroa mig för min framtid.

/Katarina, dags att rannsaka sig själv långt in och må bättre i själen

2011-01-11 @ 18:13:33 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

"Coz I'm outa my head and outa my self control"

Jag var i Stockholm för ungefär en månad sedan. Vi passade på att gå på maskerad. Jag klädde ut mig till hackehackspett. När jag kom hem på kvällen var näbben knallröd och något skadad efter att jag hackat folk i ryggen och försökt dricka ur näbben. En mycket trevlig kväll!

/Katarina, ”Lolita, ornitolog” kvällen till ära.

2010-12-09 @ 11:13:55 Permalink Mitt liv som Katarina Ord från er(0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg