Dagens lundaobservation är baserad på skånes tågtrafik.
Nummer ett, alla tåg går till Lund. Nästan som "Alla vägar leder till Rom" (eller heter det så? bra koll Katarina!). Dock stämmer det in. Alla tåg går verkligen till Lund.
Nummer två, det är alltid stoppsignaler runt Lund C. Det som hela Lund omges av ett enda rödljus. Tågen blir max 5 minuter för senade. Nästan varje gång kommer den, lena, men lite utmattade rösten (som om hon har haft sex hela natten och är lite halvt hes, men ändå tillfredsställd), "Vi står och väntar vid en stoppsignal, och på tillstånd att få köra vidare".
Nummer tre, alla pågatåg luktar väldigt illa. Det stämmer! På nått sätt är det så att alla som är smutsiga och dricker öl åker endast Pågatågen (de som stannar i Burlöv, Vinslöv, Arlöv och ja några småorter till). Det brukar lukta riktigt isittande kiss. Som om något pissat på sätena för några år sedan. De har skurat med grön såpa, men inte riktigt fått bort allt. Ju längre tiden går desto fränare är kissdoften. Detta sker endast på Pågatågen. Varför inte på Öresundtågen?

Min rubrik säger allt som jag vill förmedla med inlägget. Dagens lundabektraktelse. Av dagens dygn har jag hittills varit i Lund 4,5 h. Vilket betyder att jag inkom med tåg från den ljuvliga SPA-orten Varberg vid halvsju-tiden. På dessa cirka 270 minuter har jag hunnit, inhandla paprika, tvätta tre maskiner, snacka skit med Sandra, skratta högt åt denna man och socialiserat med en nunna från Usa, som bott i Sverige i ett år och pratade FLÄCKFRI svenska.

Ja okej, jag satt på en busshållsplats. Jag ser att en söt tjej, typ 23 år närmar sig. Hon frågar om 2an gått. Sen pratar vi. Hon är väldigt trevlig. Hon kommer från Usa. Hon har bott i Sverige i ett år. På hennes namnskylt står det "Syster *förnamn och efternamn*, Jesu Kristukyrka". Dessa trevliga människor i Lund. De är öppna. Idag har jag upptäckt att även de som är nyktra (för hon gav inte de minsta tecken på att hon varit och doftat på bensinflaskan) är väldigt kärvänliga och rara (ett uttryck som jag blivit "mobbad" för hela helgen).

Det stålgrå X2000 skrider sakta in på Lunds central vid 10:37. Tåget ger illusionen av att sväva. Som om Darth Vader skulle kommit in på en scen. Det glider... skrider som en lucia där det vita lakanet döljer fötterna. Det stannar, plötsligt, utan förvarning. Dörrarna öppnas graciöst och långsamt. Folket som kliver av är inte stressade, som morgonpendlarna på Örestundstågen. Nej, X2000-resenärerna har en graciös skugga över sig. Som resenärerna på de gamla film-tågen, där borden i restaurangdelen var runda av teak. Perrongen blir näst in till spöklik när de svävar in. Jag fantiserar gärna upp en dimma som tycks ryka upp längs tågens sidor.

När dörrarna gled åt sidan steg fina människor ur ståltågen. Mestadels studenter. Många av dem! Under armarna var det fina kappsäckar av läder och skinn. Julklappar som var så stora att de inte rymdes i de vackra märkesväskorna.

Lund börjar fyllas igen. På Ica Malmborgs var det tomt vid ingången där det skulle stått mängder av röda plastkorgar, att bära på armen. Vid grönsakerna fick jag vänta för att kunna nå både tomater, avokado och citrongräs. Det var svårt att komma åt cykeln i stället på baksidan av centralen.