Malmö. Sveriges tredje största stad. Älskad och hatad. Väldigt mångkulturellt (eller som vi i Skåne säger, en massa "aupajävlar"). 
De mest populära ställena (vad jag erfar) i Malmö ligger runt Möllan (Möllevångstorget). Hänger man "på Möllan" är du cool. Billig öl och mat. Klubbar som Babel, Debaser och KB.
Malmö är väldigt annorlunda om man jämför med Stockholm på alla sätt och vis. En stor skillnad är att det känns mer blandat i Stockholm. Är du nere i city ser du allt från en rå-brat (ja, jag har hittat på ordet precis) till en typisk "Södrare" (stora nördbrillor och färgglada kläder och nej, jag har inte fördommar). Dock känns det mer uppdelat i Stockholm med Södermalm och Stureplan. Hela Malmö är ett enda stort Södermalm, alla vill vara annorlunda vilket resulterar i att alla ser likadana ut ändå. Dessutom är Malmö, aktivisternas stad. Ingen annan stans har jag varit med om så mycket åsikter och aktivister. I höstas var det demonstrationer sju gånger i veckan. Det gick inte att komma fram någonstans.


Jag ska avsluta med att säga att jag är väldigt tudelad till Malmö. Jag både älskar och hatar staden. Att sitta nere vid kanalen med en cola-light och ett par solisar på näsan en tidig vårdag i början på april är ju faktiskt ganska ljuvligt. Allt jag skrivit i inlägget MINA åsikter. Självfallet är inte Göteborg inblandat då jag inte känner den staden och därför inte har några åsikter kring den.

---

/Katarina, länge leve våldtäckslåten

Jag älskar att vara "dagen efter" (jag blir (nästan) aldrig bakfull). Få gå runt och slöa. Få dricka direkt ur mjölkpaketet. Få se lite hängig ut. Få springa runt med gårdagens smink och nagellack. Få luffsa runt i lammtofflor, trosor, linne, stora glasögon och sjal. Jag älskar att det känns okej att sitta framför datorn och slöblogga med ett paket mjölk och riskakor. Att få vara trashig.
Då är jag som snyggast!

---

/Katarina, när jag blir stor ska jag bli "dagen efter"

Jag är nervös. Jag vet att Karro är nervös. Därför försöker jag inte att visa min nervositet inför morgondagen. Efter min onda dröm ligger allt på helspänn. Jag vet inte hur jag kommer reagera. Jag tror att jag kommer sitta och heltjuta. Jag känner att jag går och bär allt inom mig och inte fått ut något alls. Jag känner mig som en tickande bomb. Bröstet är fyllt med sorg och hjärtat tickar som en klocka. Jag vill gråta hela tiden, men jag tillåter mig inte. Kommer jag tillåta mig imorgon? Jag måste sluta vara den "vuxna" i alla situationer. Det är okej att gråta och att vara ledsen. Snälla Katarina, inse det!

---

/Katarina, allt är så rörigt och tankarna på tentan har helt försvunnit då alla går till den senaste händelsen

70-talet är inne. Har jag hört (kanske). Passade på att köpa ett par väldigt utsvängda svarta jeans idag på rean. Hela 40 riksdaler fick jag ge för dem. Ja, inte illa om jag själv får säga. Lisa köpte likadana. Så nu ska vi ha 70-tals dagar i skolan med utsvängda byxor och flätat band i pannan. Fint och somrigt! Till dess, dansar jag runt i lägenheten till ljudet av "All along the watchtower" och "Tell mama" iklädd nya svängisarna på benen.

---

/Katarina, ja, jag är en fotoapa

Malou hade med en drömtydare i ett av hennes senaste program. Det var längesen jag kom ihåg en dröm när jag vaknade. Så, imorse när jag vaknade (för andra gången) var allt glasklart. Det var som jag inatt upplevt allt. Så snälla drömtydare, tyd min dröm.
 
Det är dagen för begravningen (den jag ska på fredag, i verkligheten). Karro kommer inte och hämtar mig och hon svarar inte när jag ringer. Mamma får komma och hämta mig och köra mig dit. Karro svarar inte heller när mamma ringer. När vi kommer fram har hon inte köpt blommorna. Vi blir mottagna av Ullis syster som förklarar att man och barn inte är där. Så jag och mamma måste köra runt och leta efter en blomaffär. Vi är långt ute på landet, så det finns ingen blomaffär. I letandet går vi genom en väldigt väldigt lång bod med flera avdelningar. I sista avdelningen, som är ett kök, står J (killen från Småland som jag har lite kontakt med). Vi hälsar genom att kramas och sen kysser vi varandra på kinden. Sen kysser vi varandra. Känslan var riktigt bra. Jag kommer ihåg att jag kände mig snygg. Jag hade lite självlockigt utsläppt blondare hår än vad jag har nu. Vi sa, "Vi ses!" till varandra. Sen åkte vi tillbaka till begravningen. Det var slut, och även jordfästningen. Jag står och gråter och mamma håller en hand på min axel. Då hör jag en röst bakom mig. Det är Ullis. Hon berättar att hon fejkat sin död och att det var därför hennes man och de tre barnen inte var på begravningen. Alla kommer tillbaka och inser att hon inte dött. Känslan är lättad. Vi alla äter middag tillsammans runt ett svart avlångt bord. Hennes man och barn dyker upp. Jag träffar KF från min fd. gymnasieklass. Sen möter jag Karro. Jag säger till henne att hon måste be om ursäkt. Hon vägrar. Sen blir vi aldrig vänner igen. Jag är förtvivlad. Jag vaknar av att gråter och kniper mig i armen för att se om det var verklighet.

Jag är riktigt ledsen när jag vaknar. Jag inser att "sagan om henne" inte var sann. Hon finns inte längre. Jag är bara tom inuti. Samtidigt lättad inför att situationen med Karro aldrig skett. Jag hör Sandras klocka ringa en gång. Jag somnar om ganska fort. Börjar drömma "verkliga" drömmar, som jag upplever det, direkt.

Jag var gravid. Jag var med min familj i en stuga i rödakulörer. Vattnet gick på en röd heltäckningsmatta på andra våningen. Jag tyckte inte att det var värt att åka till sjukhuset. Jag ville inte vara gravid. Jag ville inte föda. Känslan var total ångest. Jag kände fadern och han visste om det. I drömmen framgick inte vem det var. Sedan är det något med en lång bilkö fram till stugan. Det är bara gamla "Amerikanare" i kön. Tillslut föder jag. Jag ser allt tydligt. Jag ser hur huvudet tittar ut. Allt kommer jag ihåg i detalj och jag kan fortfarande se det framför mig. Barnet kommer jag inte alls ihåg.

Idag har jag haft en väldigt bra dag. Det känns inte så. Jag har känt mig nere HELA dagen pga drömmen. Jag kan inte sluta tänka på känslan jag hade i drömmen när hon kom tillbaka, och berättade att hon hade fejkat sin död. Att det var ett practical joke. Känslan när drömmen krossades. När jag insåg att hon var död. Det var som att jag verkligen insåg det. Samtidigt insåg jag att morfar var död. För han dog faktiskt för snart två år sedan. Jag har inte insett det förrän imorse. Jag insåg imorse att min systers mamma är död. Jag har alltid vetat om att de varit avlidna, men aldrig velat inse det. Att vakna upp till den insikten var svår. Att leva med insikterna är svåra.

Jag har förlorat min morfar.
Min syster har förlorat sin mamma.
Min lärare har lämnat tre barn och sin man.

---

/Katarina, har haft en bra dag med hårda insikter

Jag var på studiebesök för någon vecka sedan. På Sveriges tredje största livsmedelsföretag. Ett företag jag aldrig hört talas om. Helt sjukt. Jag kom därifrån med två goodiebags. Ekonomiskt var det verkligen värt att följa med!

---

/Katarina, äter fortfarande ärtsoppa från Samfood och pålägg från Lithells.

En morgon i veckan brukar jag sitta ner i fåtöljen med en kopp te och läsa tidningen. Läsa alla delar från första till sista sidan. Jag brukar noggrant studera dödsannonserna. Se om det är någon jag känt. Jag kikar extra på begravningstexterna och födelseåren. Känslan i magen är pirrig och så ledsam. Jag kan ibland få tårar i ögonen. Jag kan känna värken i magen.

Dagens dödsannonssida är fortfarande blöt. Tårarna flödade ur ögonen och gör ärligt talat det även nu. Jag visste vad som väntade mig bland dem idag. Jag visste att jag skulle få se hennes namn. Jag väntade mig att det skulle stå födelseår 1971 och ett tack till Onkologen och Hospis. Jag visste inte att det skulle beröra mig så mycket som det faktiskt gjort.

Jag kan sitta och pladdra i evighet om hur orättvist det är. Alla hon lämnar osv. Det hjälper inte mig i sorgen. Livet är som det är. Ullis, kommer alltid vara med mig i mitt hjärta och i mina handlingar. Hon är en av dem som hjälpt mig till att  vara den jag är idag.

---

/Katarina, tänker på sin saknade fysiklärare och hennes familj

Jag skrev ett inlägg. Lika tomt som jag just nu känner mig inombords. Spotify började spela min favorit-kille, Markus. Upptäckte att hans rader stämde precis överens med det jag skrivit. Infogar delar av hans text. De är bättre formulerade än vad mina var.

"Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord. Jag saknar tankar dom jag har är gamla
Användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar"

"Nåt slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan"

"Klumpig ful o fumlig slog mig matt för att jag inte fatta att
Jag aldrig kommer att förstå nånting livet bara blir
Det skrämde andan ur mig sen gömde jag mig i ytterfil"

"Jag muckar gräl med allt det där jag också vill men inte törs
Först efteråt blir saker klara varför ska det vara så
Om några år kan VI springa på varandra o säga så illa kan det gå"'

---

/Katarina, lägger han orden i munnen

Första rundan i Lunds city avverkad. Nu börjar jag hitta i stan. Hittar till Botulfsplatsen. Hittar till H&M. Hittar till Juridicum. Hittar till Tiger. Hittar till nationerna "innanför portarna". Det enda som är nödvänligt dvs. Dagens upptäckt är hur mycket mer välsorterad Lunds Tiger-affär är.
När jag igår sa till Laura att jag skulle in till stan sa hon, du är redan i stan. Då satt vi på ett lunchställe precis vid AF. Det är först nu när jag bor här som jag inte hittar, tidigare har jag alltid hittat i Lund. Märkligt!

Nu intag av en Viktväktar-salmiakkaramell. Minnena från en sommar på Skanörs rögeri kommer smällades i huvudet så snabbt att jag måste sätta mig ner. Likt en "återvision" som karaktärer i amerikanska filmer får, sitter jag här med minnet på näthinnan. Så många av de karamellerna som jag knaprade i mig i somras. Snart är den här igen. Tiden går så fort. Fyra tentor att "aveckla", inbjudan till midsommarfest att ordna, 1000 sidor kurslitteratur som ska läsas, laborationsrapporter som ska in och ett flertal träningstimmar för att magen ska vara minimal inför beach 2009. Så kort tid till dess, så mycket att göra. Jag känner mig som en ensamstående 4-barnsmor en söndagkväll när kylskåpet ekar och barnen står i badrummet och skriker "Mamma". Så mycket hon längtar till helgen, så mycket att handla, fixa innan dess. Så mycket jag längtar efter sommaren, så mycket att läsa och fixa innan vi är där. Känslan är ändå befriande. Alla sommarkänslor är befriande för mig. Jag är ett sommarbarn!!!

Allt skriftligt om hur en fyrbarnsmammas vardag är endast fiktion från min eget instängda huvud.

---

/Katarina, funderar under tiden hon läser Kemi och biologi i maten av en viss Furugren

Jag har fått back igen. Jag har fått minus igen. Jag har fått komplementering igen. Denna gång gäller det inte inlämningar. Denna gång gäller det min ironi. Mitt sätt att vara så oseriös att människor runt omkring tror att jag är seriös. M berättade för mig i fredags att hon fortfarande, efter en termin i samma klass, har svårt att avgör om jag är ironisk eller seriös i vissa fall. Jag fick ett meddelande på Facebook, där en person TOTALT missuppfattat mig. Han trodde att allt jag skrivit varit seriös. Hur förklarar jag det? "Allt jag skrivit hittils är oseriöst dravel"?!

Det som från början endast skulle vara som ett skämt har nu blivit en del av min personlighet. Vissa hävdar kanske att det beror på osäkerhet, men det skulle inte jag tro. Jag tror snarare att det grundar sig i barnslighet. Att jag i vissa livssituationer måste vara så seriöst att när jag inte behöver vara det längre, överger den sidan helt. Då svämmar ironin över.

Jaha, vad gör jag? Återigen det som är så svårt, försöka förändra min personlighet. Jag har förbättrat mig lite sedan förra gången. Jag har inte sårat någon annan denna gång, endast mig själv. Hur går jag vidare för att slippa kompletteringar i framtiden? Hur ska jag veta vilka som förstår min ironi och vilka som inte gör det?

---

/Katarina, jaha, då var vi här igen. Nu ska jag sätta mig framför böckerna igen.