Äntligen bär det av till Gotland igen. Känslan av att jag snart ska få äntra paradiset kittlar i magen. Känslor av lugn och ro infinner sig. Gotland, mitt hem och min trygghet!

 

Mitt humör och mitt liv är, som jag beskrivit, en berg-och-dalbana. Igår blev tentan i mejeriteknologi skriven och som om fotbojan kapats flyger jag iväg som en liten lärka. Humöret på topp och alla jobbiga beslut känns helt plötsligt inte betungande längre. Att spendera dagen i solen, tillsammans med en av mina bästa vänner. Äta en glass med mannen som gör mig varm i hjärtat och sen en spontanmiddag med lyxvin på det. Livet leker och helveteshelgen känns helt plötsligt raderad ur minnet!

 

För att se mitt liv i bilder, kika in Instagram: katarinasn.

 

 

Förvirrad. Ja, det är jag minst sagt. Mitt huvud känns som en berg och dalbana. Passande till dagen då Tivoli i Köpenhamn öppnar.

 

Det var inte många månader sedan egentligen. En födelsedagsfika hemma hos en av mina finaste vänner i Lund. 2e oktober 2012 rättare sagt. Jag har extrem tentaångest och känner mig mest ledsen. Jag studerar min första period på LTH och känner mig allmänt underlägsen. Det var väldigt längesedan, 2006-2007, jag studerade avancerad kemi senast. Det känns som jag behöver stå upp för mig själv och visa att jo visst minsann jag kan läsa samma kurser som bioteknikerna gör. Jag är minst lika duktig som bioteknikerna.

 

Jag ville inte missa födelsedagsfikan men valde att köra och behålla juice i glaset. De andra skulle stanna men det var dags för mig att dra mig tillbaka till kemiboken och ångesten. Jag står ensam i köket, bläddrar i en av Mathias Dahlgrens kokböcker. Så kommer han fram, killen som precis kom hit. Den snygga killen jag aldrig sett tidigare. Mannen som stod ut från mängden och som jag direkt lade märke till när han klev in i lägenheten. Han kom fram, frågade mig om jag gillade Mathias Dahlgren. Vi var ensamma i köket, jag förklarade att det var min favorit-kock. Han log och sen blev det tyst. För tyst enligt mig. Orkade inte tystheten just då. Jag ställer flertalet frågor. Den vanligaste frågan i Lund, "Vad pluggar du?" och andra studierelaterade frågor. Killen maler på. Jag står och lyssnar. Ingen fråga tillbaka utan jag levererar fråga efter fråga. Det börjar mer och mer likna en monolog och attraktionen jag kände då han klev in i rummet försvinner. En självupptagen person är, när ens egen ångest börjar trycka på, olidligt. Tackar för mig, kramar finaste vänner och beger mig i Volvon med snedvriden framvagn tillbaka till mitt tillhåll.

 

Tentorna skrivna. Nu ligger självförtroendet (nästan) åter på topp. Jag känner verkligen att jag är tillbaka i mig själv. Livet leker. Singel. Längesedan nu. Känner att jag är i en period av mitt liv då jag behöver mycket egentid. Behöver peppa upp mig själv, inse var jag är påväg och var jag är just nu. Mår otroligt bra förutom viss fortsatt ångest för studierna. Vi är ett helt gäng som har frackmiddag hemma hos mig. Frack, obskyra sånger och gin. GA-balens eftersläpp stundar. Som alltid extremt med folk och givetvis står jag till slut själv. Att tappa bort sina vänner på GA-balen är inte en konst, det är snarare obligatoriskt. Att hitta sina borttappade vänner däremot, det är en konst. Efter lite letande ser jag ett bekant ansikte. Killen från födelsedagsfirandet. Efter någon sekunds tänkande går jag fram. Igenkänd är jag inte. Får förklara varför vi "känner varandra". Sen hänger vi, hela kvällen. Snacket handlar mestadels om mig. För att ge igen för självupptagenheten och för att spä på mitt duktiga självförtroende jag byggt upp under kvällen. Hittar till slut mina vänner och vi alla sätter oss i en taxi mot mig. En drink hos mig och mycket prat. Någon kyss och hångel men inte längre än så. Jag är mest intresserad av mig själv och känner att alkoholen börjar verka lite för mycket. Han lämnar tidigt på morgonen för att fortsätta festen.

 

Några dagar senare plingar min telefon. Smset från killen har anlänt. Ryktena om killen har nått mig. Det är inga rykten man skulle vilja sin framtida pojkvän att inneha. Mitt intresse är på botten och jag tar hjälp av en kär vän för att på bästa sätt avfärda inviten. Veckorna går. Jag blir mer och mer uttråkad och jag nås av ryktet att killen lagar bra mat. Livsmedel som är mitt kall i livet kan ju få mig på fall. Jag får iväg ett sms och ett jakande svar. Någon vecka senare sitter jag hemma hos honom. Vilken veckodag det är kan jag inte redogöra för, men absolut en veckodag då skolan stundar dagen efter. Jag bjuds på en trerätters med olika sorters vin. Killen kan laga mat. Inga konstigheter. Mannen bjuder på Cognac om jag inte minns fel och visst intresset sinar inte men attraktionen som jag kände första gången jag såg honom finns tyvärr inte riktigt där. Det blir ytterligare middagar och trots att jag säger till mina nära att det aldrig kommer bli något har en nyfikenhet växt. Han visar sina känslor för mig så övertydligt att det är svårt att stå emot. Frågan om, "Hur kan han tycka om mig så mycket? Jag har inte gett honom något" är ständigt närvarande. Vi dricker champagne en söndag och jag börjar bli kär. Ryktena som funnits som små nålar i bakhuvudet börjar försvinna. "Vad hade han gjort sa ni?", "Hur betedde han sig?" spelar mindre och mindre roll. Mannen har ju charm och uppenbarligen kärlek för mig. Jag charmas av hans stil. För DET har han. Hans omtänksamhet. Hans rättframhet. Hans stygga blick. Hans stora och trygga famn. Samtidigt börjar osäkerheten smyga sig på. Jag som skulle vara själv. Jag som skulle ta tag i mitt eget liv. 

 

Lite av ett misstag, helt ärligt, blir vi sedan tillsammans. Jag har tvivlat men mest på grund av min egen osäkerhet. Nu har något skett. Jag känner inte igen mig själv. Mitt beteende liknar inte något annat som jag upplevt i tidigare förhållanden. Vad sker? Varför beter jag mig som jag gör? Svaret: OSÄKERHET. Varför känner jag så nu? Jag har träffat världens bästa kille. En man som jag redan efter två månader kände att "Detta kan nog vara en person som jag vill dela mitt liv med". En man som på alla plan visar att det är mig han vill ha. Varför kan jag inte förstå det? Varför kan jag inte bete mig som mig själv? Jag förstör något som är det bästa som hänt mig. 

 

Krissamtal på hallmattan nu ikväll. Ja det var inte roligt men nyttigt. Att han erkänner att hans kärlek för mig sinat känns som tusen pilbågs-pilar i hjärtat. Tårarna rullar och jag kan inte annat än be om ursäkt. Hans ord känns som hårda slag i magen. "Varför jag förändrats så mycket sedan vi träffades trots att det bara är ett halvår sedan?". Ja, de 1,5 senaste månaderna har jag drabbats av extremt dåligt självförtroende. Jag kan inte förstå varför denna man skulle vilja vara med mig. Mamma säger till mig på ett bra och konstruktivt sätt att skärpa mig. "Han skulle inte vara med dig om han inte tyckte om dig". Vad har hänt? Jag har alltid, okej nästan alltid haft bra självförtroende. Killar tycker om mig för att jag är rolig, snygg, söt, intressant, har en ganska så sjuk humor och framför allt har mina åsikter. Jag är inte en menlös person. Jag har många och direkta åsikter och jag har absolut inget problem med att säga ifrån. Varför tappade jag det när vi blev ett par? Vad i, ursäkta min franska, helvete hände? Vad håller jag på med? Jag håller, med mitt dåliga självförtronde och mitt följande, märkliga beteende på att skrota denna relation. 

 

Såhär i efterhand kan jag inse att jag gick på en nitlott då jag lyssnade på ryktena om mannen. Dessa är obefogade. Jag har mött en underbar man. Ja, detta är ingen kille. Det är en man. Som lyssnar och tar egna initivativ. Som månar om mig men som även månar om sig själv och sitt liv.