Celibat. Det är det som gäller för mig just nu. Killar får verkligen inte plats i mitt liv just nu. Visst saknar man närheten ibland. Men det mesta går att fixa själv, med vänner, alkohol eller familjen. Det är inte så att jag inte kan få killar. Jag är ju inte ful (och kan när jag vill koppla på ett j*vla självförtroende). Jag pallar bara inte. Tjafs, förtroende och annat som bryts. Jag vet att jag skrivit ett liknande inlägg tidigare. Dock känns det lite annorlunda nu. Jag saknar Seb och jag tror att det beror mycket på "det" som gör att jag inte bryr mig om andra. Eller snarare jag saknar inte HONOM, som vanligt saknar man (jag) "det".


Jag saknar att åka fort till Båstad.
Jag saknar att ligga och lösa sudoku i hans sommarhus.
Jag saknar att känna mig unik.
Jag saknar hans otroliga charm.
Jag saknar att vara "den".
Jag saknar "det"....






Kommer jag uppleva samma med någon annan? Jag har blivit av med mitt livs kärlek och vissa dagar är det så påtagligt och så jobbigt att jag bara vill gråta. Oftast de dagar efter att han figurerat i mina drömmar. Men gråter, det gör jag inte. Jag är stark. Jag skiter i känslan, drar till gymmet och lyssnar på Paffendorf med Be cool på springbandet. Jag drar ner på stan och shoppar äggkoppar på Myrorna. Jag svänger förbi Alex och pratar skit. Jag drar ner till Stocken, shottar fishermans och vevar som en idiot.

Nu har det snart gått 2 år sedan vi gjorde slut. När ska det ta slut på riktigt? När kommer vi båda släppa varandra ordentligt?

---

/Katarina, snälla sluta figurera i mina drömmar. Det drar upp så mycket!