Känslan av att lämna Santa Barbara. Hemskt. Fantastiskt. Underbart. Vemodigt.

Solens strålar letar sig in, längst in i vrån i sätet där jag sitter på bussen på vägen från Santa Barbara till LAX. De höga berget reser sig runt oss till vänster och till höger öppnar sig det fantastiska havet. Ett vemod lägger sig som en tunn dimma och det är svårt att inse att allt detta vackra varma kommer att förvandlas till ett kallt och mörkt Sverige.

Jag kom till ett land som jag aldrig haft en längtan efter. Som jag aldrig brytt mig speciellt mycket om. Där ett besök mer varit en punkt på en att-göra-lista att stryka än något att längta efter. Ett måste blev till något fantastiskt. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle trivas och vilja stanna i ett land som jag aldrig haft en längtan eller ett begär efter. Jag har fått uppleva hur det är att leva i Staterna, Kalifornien, Santa Barbara. Jag har inte kommit till USA som en turist, jag har bott och levt som en collage-student i en solig delstat långt långt från Sverige.

Tack världens bästa Rebecca för att jag fick dela dessa ljuvliga dagar med dig. Tack till Karin, Erik, Alexandra, Ashlee och Nille för att jag fått inta ert hus och dela er vardag i vackra, varma, soliga, fantastiska Santa Barbara.

/Katarina, känner mig tacksam för allt jag får uppleva