Lyckades ta mig in på Ebba von Sydows blogg idag. Tycker faktiskt att hon är en av Sveriges superkvinnor. Hon sänder signaler utåt att hon är stark som kvinna och har jobbat sig uppåt. Hon är en bra förebild genom att visa att det inte går att glida på en räkmacka för att nå sina mål (jmf med tex den blonda blondinen).

Kikade på ett klipp från Kvällsöppet där von Sydow medverkade. Hon (och de som satt på hennes sida) stod för precis det som jag hade planerat att skriva ett inlägg om. Jag blev paff över att det var exakt mina åsikter.

Det finns en strävan i samhället att vi ska leva i par. Att vi ska leva som gifta tillsammans med en partner. Rent juridiskt är det bättre att vara gift än att leva som sambo, särbo eller singel. Det är (nästintill) en norm. En norm för att vi ska vara två. En av de medverkande i programmet berättade att hon tidigare brukade få kommentarer från sina vänner som, "Du som är så trevlig borde ju absolut ha någon". Varför måste vi "ha någon"? Varför kan vi inte leva i ett förhållande med oss själva? Varför är det självklart i vårt samhälle att alla söker en tvåsamhet? Jag brukar själv ofta få kommentaren "Hur går det med killarna?" från vänner jag inte träffat på länge.

En av psykologerna i programmet uttalade sig att vi behöver en person som vi kan öppna oss för. Som vet allt om oss. "Miss Inga", svarade precis vad jag kände om psykologens uttalande. Att mina vänner finns till för det. Jag skulle aldrig öppna mig för en ny partner som jag öppnar mig för mina banrdomsvänner som jag känt i minst åtta år.

Det viktiga i samhället är inte att vi lever i par. Det viktiga i samhället är att vi accepterar och respekterar att vi kan vara lyckliga i olika situationer. Att alla inte är lyckliga då de infinner sig i en situation. Att vi är många som hellre lever med oss själv och våra älskade vänner, än i ett förhållande. Min strävan i livet är inte att finna någon!

---

/Katarina, självklart ska jag läsa Kikkis bok, från singel till självbo.