Personlighet som sårar
Jag som person är vädigt hård. Självsäker, rätfram, ironisk och negativ. Som A igår trodde, så är detta INTE en fasad. Detta är Katarina. Jag är alltid ironisk. Jag är alltid negativ (förrutom vädret). Jag säger alltid vad jag tycker. Därför måste jag säga detta. Jag har sårat någon genom min personlighet. Jag har drivit med en person (som är en av dem som jag tycker så OTROLIGT mycket om). Vår lilla husmor. Vår stjärna i klassen som alltid ställer upp och gör allt för alla men samtidigt är "rapp i käften" och kommer med de roligaste kommentarerna. Emma är en sådan person som jag skulle vilja vara. En ödmjuk men rolig person. Henne har jag drivit med. Jag har aldrig menat något illa, och aldrig menat det jag sagt. Jag har sårat henne.
Att såra någon genom att vara sig själv är riktigt jobbigt. Det känns som hela min personlighet är ett misslyckande. Jag måste dämpa mig. Jag måste lugna ner mig. Jag måste börja kontrollera mig. Så från och med nu ska jag försöka bli positiv. Jag ska minsta min ironiska sida.
Min negativa inställning har blivit lite som en försvarsställning. Jag behöver inte känna efter, allt är negativt. Jag tror att detta beror på rädslan. Rädslan att jag mår dåligt. Rädslan för att jag lämnat livet i staden (Uppsala) jag älskar. Rädslan för att jag trängt in mig i mitt gamla liv och att det till och från inte känns som jag kan andas. Rädslan att det kommer tillbaka. "Det" som gör att jag inte vill gå upp. "Det" som gör att jag inte orkar äta, tänka, gå, resa mig, duscha, läsa, LEVA!
Ironin i mitt liv fungerar också som ett försvar. Inget behöver vara seriöst
Är detta ett tecken på att jag mår dåligt? Är detta ett tecken på att jag faktiskt borde sätta mig ner och känna? Vågar jag inse hur jag faktiskt mår? Vad döljer sig bakom min personlighet? Det är med både nyfikenhet och rädsla som jag ställer mig dessa frågor.
Jag har lärt känna mig själv genom åren som gått. Mycket tack vare att jag fått hjälp från människor som verkligen kan andras känslor. Det är jag tacksam för!
/Katarina, förlåt Emma, jag hoppas att du godtar min ursäkt med ett löfte att jag ska lugna ner mig!
Att såra någon genom att vara sig själv är riktigt jobbigt. Det känns som hela min personlighet är ett misslyckande. Jag måste dämpa mig. Jag måste lugna ner mig. Jag måste börja kontrollera mig. Så från och med nu ska jag försöka bli positiv. Jag ska minsta min ironiska sida.
Min negativa inställning har blivit lite som en försvarsställning. Jag behöver inte känna efter, allt är negativt. Jag tror att detta beror på rädslan. Rädslan att jag mår dåligt. Rädslan för att jag lämnat livet i staden (Uppsala) jag älskar. Rädslan för att jag trängt in mig i mitt gamla liv och att det till och från inte känns som jag kan andas. Rädslan att det kommer tillbaka. "Det" som gör att jag inte vill gå upp. "Det" som gör att jag inte orkar äta, tänka, gå, resa mig, duscha, läsa, LEVA!
Ironin i mitt liv fungerar också som ett försvar. Inget behöver vara seriöst
Är detta ett tecken på att jag mår dåligt? Är detta ett tecken på att jag faktiskt borde sätta mig ner och känna? Vågar jag inse hur jag faktiskt mår? Vad döljer sig bakom min personlighet? Det är med både nyfikenhet och rädsla som jag ställer mig dessa frågor.
Jag har lärt känna mig själv genom åren som gått. Mycket tack vare att jag fått hjälp från människor som verkligen kan andras känslor. Det är jag tacksam för!
/Katarina, förlåt Emma, jag hoppas att du godtar min ursäkt med ett löfte att jag ska lugna ner mig!
Kommentarer
Trackback
