Jag fick ett ryck. Solen lyste och eftersom jag redan var vaken kunde jag lika bra gå en promenad. Kände att jag behövde lite lugn och ro. Satte på mig mina vita tygskor och vandrade ner till domkyrkan. Tände ett ljus för Morfar och Britta. Satte mig på en rad och bara tänkte. Det var skönt. Sitta helt ostörd, tänkandes och ja, någon tår rann ner för kinden när tankarna kring morfar kom. Jag tror aldrig jag kommer kunna förklara för någon hur mycket han betydde/betyder för mig.

Gick vidare till Carolina och kopierade papper. Vände ner på stan och gjorde ärenden. Påväg hem var jag hungrig och drog mig bort mot Hugo's.


Jag har äntligen lyckats föra över bilder från min nya mobil till datorn

---

Skrivet 2007-09-05 kl 11:34 på en bänk på Hugo's
Jag satte mig för att äta lunch på Hugo's. Jag älskar det stället, men främsta anledning var att CJ aldrig skulle hitta hit. Jag orkar nämligen inte träffa honom. Det är iofs han som har gjort fel, så det borde inte vara jag som ska gömma mig, men det är något speciellt med honom. Något som gör att jag inte kan släppa honom ur mina tankar. Hur länge kommer det vara såhär? Jag vill inte ha honom eftersom han betett sig illa, ändå letar jag efter honom när vi går ut. Han har kommit att bli mitt hjärnspöke. Kanske också för att han nu visar att han vill ha mig. Visst är det härligt att vara eftertraktad och omtyckt, men måste han inse det EFTER att jag har gett upp?

Samtidigt tycker jag väldigt mycket om O. Egentligen mer än vad jag skulle vilja. Jag är så rädd för att bli ledsen och sårad att jag stålsatt mig. Jag vågar helt ärligt inte ta risken.

Saknaden av en pojkvän som var så stark för ca ett år sedan har nu försvunnit, men visst, det är otroligt att vakna upp med Uppsalas blåaste ögon bredvid sig........

/Katarina, har lite svårt för Hugo's ägare

---

/Katarina, ska nu städa, laga mat och duscha