Ibland måste man sätta perspektiv på hur stora ens problem egentligen är. Det handlar faktiskt inte så mycket om mina problem, utan andras. På kräftskivan idag står jag och pratar med en kompis om hennes privata problem. Så kommer en person ut, "HALLÅ, vi har världens problem! Ljudet går inte att höja mer och man hör typ inte ljudet". Ja, prata om problem! Klart det blev mycket bättre när vi fixade ljudet och folk kunde dansa. Jämfört med mitt problem med CSN, att jag inte får några pengar än och inte vet hur jag ska betala nästa hyra, känns ganska mycket värre än ljudet på en fest.

Jag tycker inte att min kompis som kom ut och berättade att högtalarna var dåliga gjorde fel. Det var ett problem på festen, men jag insåg att oj, Katarina, du har faktiskt ett problem! Jag fick perspektiv på min tillvaro. Vilket både var skrämmande och intressant. Jag ska iofs inte klaga. Jag har så mycket annat som fungerar, föräldrar och syskon som ALLTID ställer upp, världens bästa vänner som gör allt för mig och otroligt många fina materiella ting.




"Hej jag heter Ada Skada och jag är söt när jag har en kräftklo i näsan"

Idag känner jag för att tacka 5 personer.
De två första är Alex och Fanny för att de i onsdags ställde upp för mig när äcklet var där.
De två andra är Elin och Karro som lyssnar, kramar och bryr sig (ni är två små pärlor)
Den sista är min älskade far som anstränger sig och ringer + skickar ett sött brev trots att jag vet att han har svårt för "det"