När jag var sex år skulle det startas en ny skola i Malmö. Mamma frågade mig om jag ville börja där eller om jag vill vänta ett år till att börja. Jag ville börja. Redan där växte jag upp för snabbt.
Vi flyttade till en mindre ort utanför Malmö när jag var 8 år. Det var ett "snobbställe" och jag blev mobbad för mina kläder. DÅ började jag anpassa mig. Jag vet att "man ska inte anpassa sig", vad skulle du gjort som 8-åring utan vänner och långt ifrån de gamla kompisarna? Under den tiden tyckte jag att jag var grovt påverkad av alla andra och att jag hade andras klädsmak.

När jag kom tillbaka till skolan, 5 år senare. Såg jag en 7-åring som hade mascara, rosa läppstift och rouge. Då gick det upp för mig, sådär var jag, Osäker! Jag gjorde som alla andra gjorde. Hur kan jag lägga skulden på en 8-åring, bara för att hon ser ut som alla andra. Hon ville bara passa in!

Nu när jag har blivit äldre har jag insett att jag inte behöver vara osäker. Människor gillar mig som jag är. Oberoende om jag har en stickig Lyle & Scott tröja eller en polyester kofta från Gina Tricot. Mina kompisar har inte blivit mina vänner beroende på mina kläder, de har blivit mina vänner för att jag är omtänksam, rolig, ful i mun, har dålig humor, har dålig musiksmak på fyllan, festar för mycket, är söt, drar sexskämt när jag är full och för att jag är snäll.
Människorna som är dumma i huvudet och elaka och dessutom har dyra kläder lämnade vi bakom oss i högstadiet!

---

Jag kommer nog få lite respons på denna artikel. Innan ni kommenterar, tänk på detta:
- Jag skyller inte ifrån mig och säger "Jag är ingen märkesnörd, alla andra är det"
- Dessutom, detta gäller inte ALLA!
- Jag tycker inte att det är fel att BARA köpa dyra kläder.
- Jag tycker inte att man är dumihuvudet för att man har dyra kläder.

---

/Katarina, laddar inför Gasquen