Skrivet 16/3-12 kl 07:37
Livet tar slut för någon och det startar någon annanstans. Ett självklart faktum som idag känns extra självklart. Jag sitter på bussen till Loire från Dijon. Jag steg upp i ottan och nu har solen lyckats resa sig bakom bergen och fukten börjar långsamt försvinna. Att detta är början på något, på en dag, på en resa, på en utbildning med mera känns lika självklart som att vi behöver sömn för att överleva. Känslan när något startar är spännande, nyfiken och smått nervös. Att jag håller på att verkligen falla för detta land är svårt att förneka. Att vara nykär är en underbar känsla, en start på något. Samtidigt betyder känslan av en start att det tar slut någon annanstans. För startat något här så slutar något på en annan plats. Liv är på väg att ta slut, är på väg att lämna livet i kroppen och på jorden och förflyttas enbart till våra minnen. En era och en stor del av min uppväxt är på väg att avslutas. Att bli vuxen betyder också att förlora. Jag har haft mina far- och morföräldrar med mig i livet längre än många andra och kommer alltid bära med mig deras visdom och våra minnen, livet ur. Jag kommer alltid att älska dig mormor och du kommer alltid finnas bland mina minnen.

/Katarina, farmor och morfar finns redan i min himmel och väntar på dig mormor!