Våra sälar och grodor måste räddas.
Nu hoppas jag att ni har lamporna släckta eftersom det är earth hour. Vi har greenfinger-fest (eller snarare utflyttningsfest). Passar på att ragga folk till greenfinger. Lisa och jag var andra ut!
/Katarina, kom igen, var med ni också!!!!!!!!
/Katarina, kom igen, var med ni också!!!!!!!!
ett accepterande beslut som gör mig lika glad som det svider i hjärtat.
Idag skrev jag på ett kontrakt. Ett beslut som gör min vardag något enklare. Ivf från och med den 1 maj. Det har varit svårt för mig att acceptera besluten som jag tagit det senaste året och kanske ännu längre tillbaka. Detta känns dock som ett beslut jag är nöjd över. Det första beslutet på väldigt lång tid som jag är nöjd med. Jag börjar starta mig ett liv i en stad jag aldrig tidigare hade kunnat tänka mig att starta ett liv i. Jag har lämnat mitt liv bakom mig. Jag har lämnat min stad bakom mig.
Nu har jag börjat komma över det och acceptera att det inte alltid blir som man tänkt sig och som man "egentligen" vill. Jag saknar ofta Uppsala, men känner mig ganska lycklig över att skrivit på ett förstahandskontrakt på en minilägenhet i Lund.
/Katarina, nästa termin kanske jag kommit så långt i mitt accepterande att jag inte betalar kåravgiften till Stockholms nation i Uppsala.
Nu har jag börjat komma över det och acceptera att det inte alltid blir som man tänkt sig och som man "egentligen" vill. Jag saknar ofta Uppsala, men känner mig ganska lycklig över att skrivit på ett förstahandskontrakt på en minilägenhet i Lund.
/Katarina, nästa termin kanske jag kommit så långt i mitt accepterande att jag inte betalar kåravgiften till Stockholms nation i Uppsala.
tungans ondska.
Det började som ett ploj. Som ett skämt mellan mig och Lisa. Vi tyckte det var roligt att låta som två platinablonda 15-åringar från Hökarängen, där texten på mjukisbyxorna baktill, uppmanade allmänheten att, "Keep staring". Det var kul, ett tag, att gå runt och använda ordet "asså" i tid och otid. Att fjanta sig som en annan fjolla, man är. Nu när ordet har blivit vardag. När vi glömmer att vi använder det. När vi i var och varannan mening använder ordet "asså" utan att tänka på det, då är det inte roligt längre.
Jag har varit inne i "ordfällor" tidigare. Allt från "sjukaste" (som jag använder ganska frekvent fortfarande) till "typ" har varit vardagsmat till mig. De har jag nu lagt på en normal nivå i mitt ordförråd. Nu är det asså, som gäller. Till mitt stora förtret.
/Katarina, asså hur avvänjer man sig typ ett av de sjukaste ord som passerat ens tunga
Jag har varit inne i "ordfällor" tidigare. Allt från "sjukaste" (som jag använder ganska frekvent fortfarande) till "typ" har varit vardagsmat till mig. De har jag nu lagt på en normal nivå i mitt ordförråd. Nu är det asså, som gäller. Till mitt stora förtret.
/Katarina, asså hur avvänjer man sig typ ett av de sjukaste ord som passerat ens tunga
olika situation samma lycka.
Lyckades ta mig in på Ebba von Sydows blogg idag. Tycker faktiskt att hon är en av Sveriges superkvinnor. Hon sänder signaler utåt att hon är stark som kvinna och har jobbat sig uppåt. Hon är en bra förebild genom att visa att det inte går att glida på en räkmacka för att nå sina mål (jmf med tex den blonda blondinen).
Kikade på ett klipp från Kvällsöppet där von Sydow medverkade. Hon (och de som satt på hennes sida) stod för precis det som jag hade planerat att skriva ett inlägg om. Jag blev paff över att det var exakt mina åsikter.
Det finns en strävan i samhället att vi ska leva i par. Att vi ska leva som gifta tillsammans med en partner. Rent juridiskt är det bättre att vara gift än att leva som sambo, särbo eller singel. Det är (nästintill) en norm. En norm för att vi ska vara två. En av de medverkande i programmet berättade att hon tidigare brukade få kommentarer från sina vänner som, "Du som är så trevlig borde ju absolut ha någon". Varför måste vi "ha någon"? Varför kan vi inte leva i ett förhållande med oss själva? Varför är det självklart i vårt samhälle att alla söker en tvåsamhet? Jag brukar själv ofta få kommentaren "Hur går det med killarna?" från vänner jag inte träffat på länge.
En av psykologerna i programmet uttalade sig att vi behöver en person som vi kan öppna oss för. Som vet allt om oss. "Miss Inga", svarade precis vad jag kände om psykologens uttalande. Att mina vänner finns till för det. Jag skulle aldrig öppna mig för en ny partner som jag öppnar mig för mina banrdomsvänner som jag känt i minst åtta år.
Det viktiga i samhället är inte att vi lever i par. Det viktiga i samhället är att vi accepterar och respekterar att vi kan vara lyckliga i olika situationer. Att alla inte är lyckliga då de infinner sig i en situation. Att vi är många som hellre lever med oss själv och våra älskade vänner, än i ett förhållande. Min strävan i livet är inte att finna någon!
/Katarina, självklart ska jag läsa Kikkis bok, från singel till självbo.
Kikade på ett klipp från Kvällsöppet där von Sydow medverkade. Hon (och de som satt på hennes sida) stod för precis det som jag hade planerat att skriva ett inlägg om. Jag blev paff över att det var exakt mina åsikter.
Det finns en strävan i samhället att vi ska leva i par. Att vi ska leva som gifta tillsammans med en partner. Rent juridiskt är det bättre att vara gift än att leva som sambo, särbo eller singel. Det är (nästintill) en norm. En norm för att vi ska vara två. En av de medverkande i programmet berättade att hon tidigare brukade få kommentarer från sina vänner som, "Du som är så trevlig borde ju absolut ha någon". Varför måste vi "ha någon"? Varför kan vi inte leva i ett förhållande med oss själva? Varför är det självklart i vårt samhälle att alla söker en tvåsamhet? Jag brukar själv ofta få kommentaren "Hur går det med killarna?" från vänner jag inte träffat på länge.
En av psykologerna i programmet uttalade sig att vi behöver en person som vi kan öppna oss för. Som vet allt om oss. "Miss Inga", svarade precis vad jag kände om psykologens uttalande. Att mina vänner finns till för det. Jag skulle aldrig öppna mig för en ny partner som jag öppnar mig för mina banrdomsvänner som jag känt i minst åtta år.
Det viktiga i samhället är inte att vi lever i par. Det viktiga i samhället är att vi accepterar och respekterar att vi kan vara lyckliga i olika situationer. Att alla inte är lyckliga då de infinner sig i en situation. Att vi är många som hellre lever med oss själv och våra älskade vänner, än i ett förhållande. Min strävan i livet är inte att finna någon!
/Katarina, självklart ska jag läsa Kikkis bok, från singel till självbo.
...och den ljusnande framtid är vår.
/Katarina smaken är som baken, "...och min är fin".
blåmärkena förökar sig.
Andra begravningen på mycket kort tid. Det kryper närmare och närmare inpå. Igår insåg jag att jag faktiskt mår väldigt dåligt över det. Så pass dåligt att jag inte orkade gå till skolan idag. Måste antingen ta tag i mig själv och sörja själv, eller få hjälp med min sorg. Bara jag löser det, så att jag orkar utföra mina vardagssysslor.
Just nu gäller det att fixa vardagslivet och stötta en underbart nära vän på vägen in i ett nytt, lite mer sorgset och tomt kapitel i hennes liv. Livets gång kallas det. Ibland är livets gång en bitchslap rakt över kinden, halva ögat och näsan. Som efter ett tag lämnar ett blålila minne, för att påminna oss om allt det hårda vi går igenom. Så att vi aldrig ska glömma!
Vi kommer aldrig glömma dig Bisse!
/Katarina, sörger och tröstar.
Just nu gäller det att fixa vardagslivet och stötta en underbart nära vän på vägen in i ett nytt, lite mer sorgset och tomt kapitel i hennes liv. Livets gång kallas det. Ibland är livets gång en bitchslap rakt över kinden, halva ögat och näsan. Som efter ett tag lämnar ett blålila minne, för att påminna oss om allt det hårda vi går igenom. Så att vi aldrig ska glömma!
Vi kommer aldrig glömma dig Bisse!
/Katarina, sörger och tröstar.
framtidens bakåtsträvan.
Skrivet den 17 mars.Jag har äntligen hittat rätt program. Jag har insett att det faktiskt är detta jag vill läsa och ägna mig åt de närmsta åren. Dock funderar jag dagligen på om det är värt att gå programmet. Om jag inte skulle må bättre av att sitta i kassan på Ica. Om jag kanske skulle må bättre av att inte följa det jag vill med min framtid. Programmet vi går har så mycket problem och stress att jag inte vet om det är värt det längre. Min vardagssyn har förvandlats och är numera helt negativ.
Ibland funderar jag på om ledningen på Gastronomiprogrammet i Kristianstad vill att vi ska avsky det vi gör. Att vi inte ska ha tid att satsa på ett VG. Att vi inte ska ha tid att engagera oss. Jag blir ofta förbannad på att jag inte har tid att plugga inför tentor och arbeten, nu när jag faktiskt läser något som jag tycker är så intressant att jag vill syssla med det resten av mitt liv. Att inte ha EN ENDA DAG inläsningstid inför en tenta utan ha föreläsningar 9 (eller i bland 8) - 16 varje dag innan en tenta är INTE schysst. Ibland verkar det som de vill att vi ska faila och gå om, så att de får mer pengar och kan behålla sina studenter.
Som det är nu, kan jag inte rekommendera något att läsa detta program!
/Katarina, väldigt bra inställning till Öppet hus på torsdag den 19 mars
tisdagmorgon ur en fylletrasts ögon.
Incomplete sjunger Backstreet boys ur mina högtalare. Det kan man säga att jag inte är. Jag känner mig helt fullständig. Nästintill bakfull, på en tijsdaug (som Johan Glans säger). Igår var det tenta på morgonen. Lunch med "ät hur mycket du vill"-buffé, öl och klassen. Kvällen bestod av middag och vin hos bästa vännen. Hann med allt från TP till fjantiga foton och mycket minnen från gymnasietiden. När vi sitter och pratar om den tiden, påminns jag om hur otroligt roligt vi hade. Hur sjuka vi var och vilka otroliga fester vi fixade. Ljuvliga tid! 
Nu ska jag försöka ta mig samman. Lyssna på Backstreet boys bästa album. Packa träningsväskan. Springa på bandet (och förmodligen kräkas). Duscha. Ner till Paulina på Solo. Systemet och en flaska rosé. Sen kvalitétstid med ytterlgiare en vän. Så kommer hela min vecka se ut. Kvalitétstid!
/Katarina, TP är inte min grej, men jag hade tur med frågorna
/Katarina, TP är inte min grej, men jag hade tur med frågorna
Den största frustrationen i mitt liv.
Väckarklockan ringde inte imorse. Batterier hade dött. Lika bra det. Skönt! Vaknade dessutom endast en timme "försent". Ska sätta mig och plugga en timme, och sen ska jag äta en stor frukost/brunch. Sydsvenskan låg hemtrevligt på hallmattan när jag kikade ut genom rumsdörren. Den såg otroligt tjock och spännande ut. Jag kännde att nej, plugget kan vänta, för nu vill jag läsa SS. Dock förstörde första sidan hela den otroliga mystiken över tidningen. "DAVIS CUP Stoppa matchen-demonstrationen stoppade inte matchen" med tillhörande bild på en maskerad man som hoppar på en polispiké och drar loss det han finner. Där bubblade ilskan upp för mig. Där gick jag från att ha haft en ljuvlig start på morgonen till att nu vara helt frustrerad. Jag såg på text-tv igår att EN polis dragit sitt vapen när han kände sig hotad. Det stod inget om hur mycket pengar demonstranterna förstörde för. Det stod ingenstans vad poliserna fick ta emot för skit. För demonstranterna kan skrika vad de vill och poliserna ska bara stå med stora sköldar och vara oberörda. Jag är av åsikten att om en polis känner sig så pass hotad att han drar vapen, har han rätt att skjuta. Dock tycker jag att de borde vara utrustade med lösa skott. Har ni sett filmer från demonstrationer i Malmö? Det är SJUKT! Polisen har inte rätt att göra någonting. Demonstranterna bara förstör och förstör och hotar oskyldiga poliser. De är där för att sköta sitt jobb, ingen vet vad de har för åsikter angående matchens varande. Vad får de ut av att kasta gatstenar på polisbussarna?
Jag vet att det är långtifrån alla som bråkar. Ett lugnt demonstrationståg eller ett torgmöte, tycker jag är toppen. Dock har alla bråkiga demonstranter gjort att jag fått en hatkänsla mot allt vad som heter demonstrationer. Det kostar MINA skattepengar.
Då tycker jag att vi betalar vår skola och vår vård själva istället och så kan den lilla skatten som blir kvar gå till polisen. Så slipper mina skol- och läkarpengar gå till idioter som tycker att det är okej att kasta gatstenar mot polisen, sparka av polisbilars sireener och kasta bengaliska eldar mot polishästar.
Jag tycker att det är fel och sjukt klumpigt av poliser att uttala sig rasistiskt. Dock är det en helt annan diskussion!
/Katarina, funderar på att börja svindla skatt och jobba svart och istället bekosta mina egna läkarbesök och i framtiden eventuellt sätta mina barn hos en privatlärare, allt för att slippa betala av dessa idioter som jag hatar så djupt att jag nu sitter och skakar. För att själv kunna nyttja polisen får jag skänka dem anonyma summor varje år.
Upt. Efter att sett filmen är jag så upprörd att det enda jag kan tänka nu är straffskott i pannan! Vilket inte är klara tankar.
Jag vet att det är långtifrån alla som bråkar. Ett lugnt demonstrationståg eller ett torgmöte, tycker jag är toppen. Dock har alla bråkiga demonstranter gjort att jag fått en hatkänsla mot allt vad som heter demonstrationer. Det kostar MINA skattepengar.
Då tycker jag att vi betalar vår skola och vår vård själva istället och så kan den lilla skatten som blir kvar gå till polisen. Så slipper mina skol- och läkarpengar gå till idioter som tycker att det är okej att kasta gatstenar mot polisen, sparka av polisbilars sireener och kasta bengaliska eldar mot polishästar.
Jag tycker att det är fel och sjukt klumpigt av poliser att uttala sig rasistiskt. Dock är det en helt annan diskussion!
/Katarina, funderar på att börja svindla skatt och jobba svart och istället bekosta mina egna läkarbesök och i framtiden eventuellt sätta mina barn hos en privatlärare, allt för att slippa betala av dessa idioter som jag hatar så djupt att jag nu sitter och skakar. För att själv kunna nyttja polisen får jag skänka dem anonyma summor varje år.
Upt. Efter att sett filmen är jag så upprörd att det enda jag kan tänka nu är straffskott i pannan! Vilket inte är klara tankar.
En singels bästa ursäkt.
/Katarina, even if it's going wrong
Sorgen väller fram ytterligare en gång.
Nu har tomheten uppenbarat sig. Nu har känslan av hopp helt försvunnit. Nu undrar jag hur lång tid det tar innan nästa bakslag infinner sig. Nästa gång allt svartnar framför ögonen , jag börjar stamma och sametslena tårar väller ner längs kinder likt stora böljande vågor. När nästa chock kommer!
Hur överlever vi stora kriser? Hur klarar vi det? Hur stöttar jag någon i en situation som jag absolut inte kan referera till själv?
Att alltid finnas där är mitt starkaste kort just nu. Vi älskar dig!
/Katarina, hur gör man?
Hur överlever vi stora kriser? Hur klarar vi det? Hur stöttar jag någon i en situation som jag absolut inte kan referera till själv?
Att alltid finnas där är mitt starkaste kort just nu. Vi älskar dig!
/Katarina, hur gör man?
