Att vara så fruktansvärt ”jag-svävar”-lycklig men samtidigt ha ett krossat hjärta är energikrävande. Att vara lycklig tar på krafterna. Att gå runt med ett krossat hjärta ökar ens energiutgifter. Tiden det tar att bearbeta tankarna som simmar i min hjärna och känslorna som bubblar i mitt hjärta brinner inne. Ibland inser jag över hur schizofren min livsstil just nu är. Dagarna går åt till ”sväva-på-moln” aktiviteter. Studsa till hoppig musik, göra tusen saker som ska göras, pyssla, pilla, titta på himlen med drömmande blick, planera den fantastiska hösten, planera mitt liv, se framåt. När pulsen börjat gå ner och jag vant mig mer vid en normal takt byts hopp-livsstilen mot de bubbliga känslorna i hjärtat. Han lämnade landet. Vi kommer inte att ses på flera månader. Vad händer när han är borta. Vad händer när han kommer tillbaka. Ovissheten är den värsta känsla jag vet. Jag vet ingenting. Vad som gäller nu. Vad som gäller i höst. Vad som gäller när han kommer hem. Hur mycket ska vi höras. När ses vi nästa gång. Frågetecknen är många. Gråter någon tår. Somnar. Vaknar nästa morgon i ett lyckorus. Ny dag. Solens strålar tränger sig in genom persiennen. Snart lämnar jag för Amerikat. Snart bokar jag resa till Wien. Snart lämnar jag för Stockholm. Snart hälsar jag Lykke välkommen till världen. Snart börjar jag skolan igen. Snart står jag med en masterexamen i handen. Snart. Snart är framtiden här. Den fantastiska framtiden. Sängdags och tårarna kommer.

Nu är det dag. Solens strålar lyser in och värmer upp lägenheten. Panda da Panda fyller min lägenhet med peppighet och nu ska jag beta av ytterligare en sak på min viktighetslista. Sen ska jag vara lycklig. Även senare, senare idag, senare ikväll, senare inatt. För nu har tillräckligt många tårar spillts. En fantastisk man kräver tårar men nu har han fått tillräckligt.