Andra begravningen på mycket kort tid. Det kryper närmare och närmare inpå. Igår insåg jag att jag faktiskt mår väldigt dåligt över det. Så pass dåligt att jag inte orkade gå till skolan idag. Måste antingen ta tag i mig själv och sörja själv, eller få hjälp med min sorg. Bara jag löser det, så att jag orkar utföra mina vardagssysslor.

Just nu gäller det att fixa vardagslivet och stötta en underbart nära vän på vägen in i ett nytt, lite mer sorgset och tomt kapitel i hennes liv. Livets gång kallas det. Ibland är livets gång en bitchslap rakt över kinden, halva ögat och näsan. Som efter ett tag lämnar ett blålila minne, för att påminna oss om allt det hårda vi går igenom. Så att vi aldrig ska glömma!
Vi kommer aldrig glömma dig Bisse!

---

/Katarina, sörger och tröstar.