Spinning and spinning, until you belive in what you want
Jag saknar att åka fort till Båstad.
Jag saknar att ligga och lösa sudoku i hans sommarhus.
Jag saknar att känna mig unik.
Jag saknar hans otroliga charm.
Jag saknar att vara "den".
Jag saknar "det"....
Kommer jag uppleva samma med någon annan? Jag har blivit av med mitt livs kärlek och vissa dagar är det så påtagligt och så jobbigt att jag bara vill gråta. Oftast de dagar efter att han figurerat i mina drömmar. Men gråter, det gör jag inte. Jag är stark. Jag skiter i känslan, drar till gymmet och lyssnar på Paffendorf med Be cool på springbandet. Jag drar ner på stan och shoppar äggkoppar på Myrorna. Jag svänger förbi Alex och pratar skit. Jag drar ner till Stocken, shottar fishermans och vevar som en idiot.
Nu har det snart gått 2 år sedan vi gjorde slut. När ska det ta slut på riktigt? När kommer vi båda släppa varandra ordentligt?
/Katarina, snälla sluta figurera i mina drömmar. Det drar upp så mycket!
Move on woman.. Lär hindra dig från att se nya kärlekar i livet att går runt sådär. Dessutom hur gammal var du när du var med honom? Man måste leva ett tag för att veta vad man vill ha helt och hållet tror jag. :-)
Det är riktigt svårt att komma över den första stora kärleken, tror kanske inte att man gör det helt. Jag har gått vidare med en ny kille, men ja.. det tog typ 3 år innan jag fick lusten att verkligen försöka igen. Men precis som du så saknade man ju "det" hela tiden.. det är jobbigt :/ Första riktiga förhållandet har dessutom en tendens att spöka, iaf för mig. Lätt att man liksom "glorifierar" det gamla och därför inte är helt öppen för något nytt. Ibland skulle man nästan vilja göra som Jim Carrey i "Eternal Sunshine of the spotless mind" :P