Det stålgrå X2000 skrider sakta in på Lunds central vid 10:37. Tåget ger illusionen av att sväva. Som om Darth Vader skulle kommit in på en scen. Det glider... skrider som en lucia där det vita lakanet döljer fötterna. Det stannar, plötsligt, utan förvarning. Dörrarna öppnas graciöst och långsamt. Folket som kliver av är inte stressade, som morgonpendlarna på Örestundstågen. Nej, X2000-resenärerna har en graciös skugga över sig. Som resenärerna på de gamla film-tågen, där borden i restaurangdelen var runda av teak. Perrongen blir näst in till spöklik när de svävar in. Jag fantiserar gärna upp en dimma som tycks ryka upp längs tågens sidor.

När dörrarna gled åt sidan steg fina människor ur ståltågen. Mestadels studenter. Många av dem! Under armarna var det fina kappsäckar av läder och skinn. Julklappar som var så stora att de inte rymdes i de vackra märkesväskorna.

Lund börjar fyllas igen. På Ica Malmborgs var det tomt vid ingången där det skulle stått mängder av röda plastkorgar, att bära på armen. Vid grönsakerna fick jag vänta för att kunna nå både tomater, avokado och citrongräs. Det var svårt att komma åt cykeln i stället på baksidan av centralen.