Malou hade med en drömtydare i ett av hennes senaste program. Det var längesen jag kom ihåg en dröm när jag vaknade. Så, imorse när jag vaknade (för andra gången) var allt glasklart. Det var som jag inatt upplevt allt. Så snälla drömtydare, tyd min dröm.
 
Det är dagen för begravningen (den jag ska på fredag, i verkligheten). Karro kommer inte och hämtar mig och hon svarar inte när jag ringer. Mamma får komma och hämta mig och köra mig dit. Karro svarar inte heller när mamma ringer. När vi kommer fram har hon inte köpt blommorna. Vi blir mottagna av Ullis syster som förklarar att man och barn inte är där. Så jag och mamma måste köra runt och leta efter en blomaffär. Vi är långt ute på landet, så det finns ingen blomaffär. I letandet går vi genom en väldigt väldigt lång bod med flera avdelningar. I sista avdelningen, som är ett kök, står J (killen från Småland som jag har lite kontakt med). Vi hälsar genom att kramas och sen kysser vi varandra på kinden. Sen kysser vi varandra. Känslan var riktigt bra. Jag kommer ihåg att jag kände mig snygg. Jag hade lite självlockigt utsläppt blondare hår än vad jag har nu. Vi sa, "Vi ses!" till varandra. Sen åkte vi tillbaka till begravningen. Det var slut, och även jordfästningen. Jag står och gråter och mamma håller en hand på min axel. Då hör jag en röst bakom mig. Det är Ullis. Hon berättar att hon fejkat sin död och att det var därför hennes man och de tre barnen inte var på begravningen. Alla kommer tillbaka och inser att hon inte dött. Känslan är lättad. Vi alla äter middag tillsammans runt ett svart avlångt bord. Hennes man och barn dyker upp. Jag träffar KF från min fd. gymnasieklass. Sen möter jag Karro. Jag säger till henne att hon måste be om ursäkt. Hon vägrar. Sen blir vi aldrig vänner igen. Jag är förtvivlad. Jag vaknar av att gråter och kniper mig i armen för att se om det var verklighet.

Jag är riktigt ledsen när jag vaknar. Jag inser att "sagan om henne" inte var sann. Hon finns inte längre. Jag är bara tom inuti. Samtidigt lättad inför att situationen med Karro aldrig skett. Jag hör Sandras klocka ringa en gång. Jag somnar om ganska fort. Börjar drömma "verkliga" drömmar, som jag upplever det, direkt.

Jag var gravid. Jag var med min familj i en stuga i rödakulörer. Vattnet gick på en röd heltäckningsmatta på andra våningen. Jag tyckte inte att det var värt att åka till sjukhuset. Jag ville inte vara gravid. Jag ville inte föda. Känslan var total ångest. Jag kände fadern och han visste om det. I drömmen framgick inte vem det var. Sedan är det något med en lång bilkö fram till stugan. Det är bara gamla "Amerikanare" i kön. Tillslut föder jag. Jag ser allt tydligt. Jag ser hur huvudet tittar ut. Allt kommer jag ihåg i detalj och jag kan fortfarande se det framför mig. Barnet kommer jag inte alls ihåg.

Idag har jag haft en väldigt bra dag. Det känns inte så. Jag har känt mig nere HELA dagen pga drömmen. Jag kan inte sluta tänka på känslan jag hade i drömmen när hon kom tillbaka, och berättade att hon hade fejkat sin död. Att det var ett practical joke. Känslan när drömmen krossades. När jag insåg att hon var död. Det var som att jag verkligen insåg det. Samtidigt insåg jag att morfar var död. För han dog faktiskt för snart två år sedan. Jag har inte insett det förrän imorse. Jag insåg imorse att min systers mamma är död. Jag har alltid vetat om att de varit avlidna, men aldrig velat inse det. Att vakna upp till den insikten var svår. Att leva med insikterna är svåra.

Jag har förlorat min morfar.
Min syster har förlorat sin mamma.
Min lärare har lämnat tre barn och sin man.

---

/Katarina, har haft en bra dag med hårda insikter