I trean på gymnasiet var jag tillsammans med en kille. Han är nämnd som Seb i min blogg. I början av sista terminen flyttade han till egen lägenhet och jag bodde där sex dagar i veckan. Han var det första som jag verkligen älskat. Som jag verkligen lärt känna utan och innan. Mitt livs kärlek! Sen hände lite med mig, vi gjorde slut (kärleken tog inte slut) och jag flyttade till Uppsala (aug -06). Vi hade lite kontakt och träffades ibland när jag kom hem. Vi både kände likadant, ingen kunde släppa den andre. Även fast vi hade någon "ny", var det varandra vi tänkte på. Det var han och jag. Om inte just för stunden så skulle vi bli tillsammans om 20 år. Det var bara så.

För fyra månader sedan kom jag över Seb. Jag bestämde mig för att det skulle vara nog. Det skulle aldrig bli någonting igen. Vi stod och stampade. Så jag sade upp mina känslor.

I lördags sprang jag på Seb. Kroppen var bara tom. Inga känslor fanns kvar. Jag blev så ledsen. En människa jag älskat och vetat allt om är bara tomhet i mitt hjärta. Jag känner inte ens att jag vill vara kompis med honom. När jag såg honom blev jag glad. Min förväntan var att jag skulle bli glad, för det blir jag alltid av honom. Dock blev jag förvånad för jag kände nada när jag träffade honom. Jag var helt likgiltlig.

Jag gråter när jag skriver detta för att jag har verkligen tappat en känsla. Det är så svårt att beskriva om läsaren inte känt det själv, men det är bara tomhet. Jag vill ju egentligen tycka om honom, men det finns inget kvar. Jag(/han) har sugit ut allt jag hade för honom.

Som min älskade Paulina sade:
"Tidigare var du ledsen för att du inte kommit över honom, nu är du ledsen för att du har kommit över honom"

Jag är ledsen för att jag har tappat en känsla!

---

/Katarina tröstar sig med sina älskade The Killers