Om man ska tolka rubriken låter det som om jag gråtit så mycket att tårarna har tagit slut. Det stämmer inte riktigt. De senaste halvåret har jag mått otroligt bra. Jag har inte gråtit många tårar. Några lyckotårar och några vid chock, annars inga. Eftersom jag gråtit så lite känns det som jag inte kan gråta längre. Jag har glömt bort hur det går till. Jag är som rollkaraktären Cameron Diaz spelar i "The Holiday", som inte kan få tårarna att trilla trots kraftiga försök.

Just nu borde jag gråta. Jag känner mig så tom. Efter en trevlig middag och kväll med S, insåg vi att det finns otroligt mycket känslor mellan oss. Jag älskar honom fortfarande. Jag känner att han är människan jag vill leva med. Med honom kan jag till och med tänka mig att skaffa barn (jag som avskyr barn). Just nu är det fel tillfälle, för att ha ett förhållande (mycket beroende på avståndet, enligt mig). Så vi bestämde oss för att en gång för alla "göra slut för alltid". Jag raderade hans nummer och nu ska vi ALDRIG träffas igen. Det låter kanske att ta i lite väl, men vi måste göra såhär för att kunna släppa varandras hjärtan. Det var trots allt cirka 1,5 år sedan vi gjorde slut. Ännu har jag inte gett tillbaka hans hjärta, och jag har inte fått tillbaka mitt.

Jag har försökt gråta. Jag har tänkt på andra tråkigheter än att jag aldrig mer kommer träffa S. Det går bara inte. Tårarna ligger i ögonvråna, men de vill inte trilla ner från mina kinder. Åhh, så skönt det skulle vara att gråta. Men icke!

S, är min Mr. Big. Han har varit och kommer alltid vara en stor del av mitt liv.
Du är mitt livs kärlek!

---

/Katarina, ska försöka sno tillbaka sitt hjärta och släppa en tår