Min morfar är mycket mycket sjuk och mycket gammal. Helt enkel en gammal och trött man. Vi två har alltid haft ett speciellt band. Det har liksom varit han och jag hela våra liv. Jag satt på hans rygg när jag var liten och lekte att han var en häst. Drog i hans hår och skrek på honom. När jag var yngre kallade han mig Bumsen. Något han inte gjort på flera år.

Morfar har haft en Stroke och har efter det väldigt svårt att prata och få fram rätt ord. Dessutom kan han inte sova på nätterna utan är så trött på dagarna att han inte orkar hålla ögonen öppna.

Det är inte ofta jag ser morfar le. Kan inte minnas när han log senast. Han har varit glad när jag kommit och hälsat på. Personalen på hemmet sa förra gången jag kom, "Oj vad han lyser upp". Men idag, idag var det speciellt. Jag gråter nu när jag ska skriva det och jag gjorde det när jag upplevde det. Det gjorde min dag, min vecka, min månad och resten av mitt liv. Jag vet nu att det alltid kommer vara han och jag oavsett vad som händer med oss eller världen. Det är jag och morfar för alltid!

Detta gjorde min dag:
När jag tog hans hand och sa hej morfar lös han upp, han öppnade sina ögon och log. Han log jättestort och sade "Min älskade Bumsen". Jag grät, kramde honom och pussade honom på kinden. Jag blev så fruktansvärt rörd.

---

/Katarina, är så rädd att han ska försvinna