Sturups flygplats 2007-03-17 13:54
Jag som inte trodde att en helg kunde bli värre än vad den var för 3 veckor sedan. Tydligen hade jag fel. När jag nu sitter här på Sturup och väntar på planet är det med ett brustet hjärta, minskad tro och gråten i halsen. För att dölja min rödgråtna ögon har jag satt på mig de stora, svarta solisarna. I magen finns en liten känsla av hunger, men den försvinner snabbt då övriga känslor tar över.

Jag är ensam, ensammast i världen. Mina syskon och vänner är helt underbara och ställer alltid upp men minnet av att en gång varit en del av en familj gör sig påmind och ögonen fylls snabbt av tårar.

Känslan av att människor som man trodde kände som svikit en gör mig svag.
Känslan av att människor som man trodde älskade en nu försvunnit och gett upp hoppet gör mig illamående och svimfärdig.

Vem ska jag nu ringa? Det är jobbigt att lägga så mycket ansvar på mina älskade vänner, så jag håller igen. Istället för att prata stänger jag in mig i min mörka lägenehet med sömn som enda födan.

Men, Så långt ska det inte gå, för jag tänker visa er. Jag ska visa er att jag klarar mig utan er. Jag kan stå på egna ben. Jag behöver ej folk som sviker mig. 

Ingenting kommer någonsin, någonsin att bli detsamma igen. Jag är inte er och ni är inte mina. Jag gör slut.....