Jag har kommit igång. Jag har startat.  När jag väl tagit steget innanför dörren på Sats, så gäller det. Då är jag otroligt motiverad! Nu är jag mer motiverad än någonsin. Tränat torsdag, fredag och lördag. Steg upp vid 08:00 (på en lördag!) för att ta mig tidigare än vanligt till gymmet och förhoppningsvis slippa alla julmatsöverviktiga personer med ångest, då de endast hinner träna lördagar. De tar de nyaste springbanden. Då får jag springa på ett gammalt band och blir då olycklig i själen eftersom jag inte riktigt listat ut alla funktioner på stenålders bandet.

Igår hamnade jag på ett band mellan två tjejer. Den ena var något smalare än mig. Något år äldre. Söt och verkade motiverad. Normala, lite jazziga byxor. På andra sidan om mitt band sprang en tjej med de smalaste benen jag någonsin sett i verkligheten. Det var näst intill sjukligt. Eftersom man på SATS Malmö springer med en spegel framför sig kunde jag se att hennes höfter var hälften så breda som mina. Övervikt eller undervikt, vilket är värst?

Tjejerna på banden på mina sidor hade båda tjusiga och stilrena träningsbyxor. Jag inspirerades. Tog mamma på en tur till Stadium. Kittade mamma med en helt ny träningsgarderob och mig själv med ett par träningspants från Salming. Ett par sjukt seriösa. De har självlysande detaljer, grått nät i knävecken och utstående vita dubbelsömmar lite här och var. När jag bär dessa byxor ser jag ut att vara SM-mästare i orientering. När jag vandrade in på bandet imorse lyste det vördnad om mig. Jag var en del av dem nu. Det coola SATS-gänget. Jag var en värdig medlem på deras gym.

Here we go again!

---

/Katarina, Salming kostar byxan, men bara känslan av att vara Sveriges bästa löpare var de pengarna värda!