"Bonding", inget för en gammal nukka
Jag har ganska mycket vänner. En del nära. En del ganska nära. En del bekanta. En och annan bekantsbekants. Det är otroligt mycket folk som jag känner. Jag delar in mina vänner i kategorier. Inga mer eller mindre värda. Inga bättre än andra. Mina bästa vänner är ett litet hopplock från alla kategorier.
Jag har mina Skanörsvänner, de som jag känt längst, mina barndomsvänner. Vi som började supa tillsammans. De som jag tjuvrökte första gången tillsammans med. De som jag berättade om min första kyss för. Vi som har sett varandra från att vi var åtta till nu när vi fyller 21 (eller jag fyllde ju bara 20).
Jag har mina arbetskompisar. En del av dem umgås jag med, de andra träffar jag bara 45 timmar i veckan varje sommar. Grov humor, flams, irritation och bråk kännetecknar denna vänskap.
Jag har mina gymnasiekompisar. Några få väldigt nära som är mina bästa vänner. De andra känns numera som ganska nära, men det är underbart att träffas någon gång varje år.
Jag har mina Uppsala-vänner. De jag lärde känna när jag pluggade i Uppsala. Några mer nära och andra lite längre bort. Vissa kommer jag tappa kontakten med nu när jag flyttar och vissa kommer jag försöka höra av mig till så ofta som jag kan. Det är dessa som vet hur jag är inför en tenta. Det är dessa som vet hur jag är på en Gasque (totalt galen och högljudd!). Det är dessa som jag kände/känt i 2 år och som känns som vatten i mitt liv.
Till alla dessa vänner hör att jag inte är den bästa att höra av mig. Att jag ibland inte orkar ringa när jag jobbar 60 h på en vecka eller när det är en vecka innan tenta, då jag sitter på biblioteket och läser ihjäl mig.
Hur ska jag klara av att lära känna nya i Kristianstad? Detta har resulterat i att jag helt enkelt inte orkar. Första dagen orkade jag inte vara speciellt social. Självklart kommer jag säkert "bonda" med någon. Säkert kommer jag hitta någon att plugga med i Kristianstad, men denna gång känns det som en upprepning. Jag har redan börjat på Universitet en gång, jag har redan lärt känna nya människor. Jag har redan varit på en nollning. Jag känner mig gammal. Jag känner mig 20 år äldre än de 89:or som precis har sprungit från trappan och numera sitter i skolbänken trött från kvällen innan då nollningen höll en vaken. Jag minns hur det var, för 2 år sedan. Hur jag var TVUNGEN att "bonda". Så är det inte nu!
Mamma och pappa bor 1,5 timme bort med tåg. Jag klarar mig!
/Katarina, hungern börjar närma sig, endast 3 h kvar till SuperFalafeln nere på hörnet!
Jag har mina Skanörsvänner, de som jag känt längst, mina barndomsvänner. Vi som började supa tillsammans. De som jag tjuvrökte första gången tillsammans med. De som jag berättade om min första kyss för. Vi som har sett varandra från att vi var åtta till nu när vi fyller 21 (eller jag fyllde ju bara 20).
Jag har mina arbetskompisar. En del av dem umgås jag med, de andra träffar jag bara 45 timmar i veckan varje sommar. Grov humor, flams, irritation och bråk kännetecknar denna vänskap.
Jag har mina gymnasiekompisar. Några få väldigt nära som är mina bästa vänner. De andra känns numera som ganska nära, men det är underbart att träffas någon gång varje år.
Jag har mina Uppsala-vänner. De jag lärde känna när jag pluggade i Uppsala. Några mer nära och andra lite längre bort. Vissa kommer jag tappa kontakten med nu när jag flyttar och vissa kommer jag försöka höra av mig till så ofta som jag kan. Det är dessa som vet hur jag är inför en tenta. Det är dessa som vet hur jag är på en Gasque (totalt galen och högljudd!). Det är dessa som jag kände/känt i 2 år och som känns som vatten i mitt liv.
Till alla dessa vänner hör att jag inte är den bästa att höra av mig. Att jag ibland inte orkar ringa när jag jobbar 60 h på en vecka eller när det är en vecka innan tenta, då jag sitter på biblioteket och läser ihjäl mig.
Hur ska jag klara av att lära känna nya i Kristianstad? Detta har resulterat i att jag helt enkelt inte orkar. Första dagen orkade jag inte vara speciellt social. Självklart kommer jag säkert "bonda" med någon. Säkert kommer jag hitta någon att plugga med i Kristianstad, men denna gång känns det som en upprepning. Jag har redan börjat på Universitet en gång, jag har redan lärt känna nya människor. Jag har redan varit på en nollning. Jag känner mig gammal. Jag känner mig 20 år äldre än de 89:or som precis har sprungit från trappan och numera sitter i skolbänken trött från kvällen innan då nollningen höll en vaken. Jag minns hur det var, för 2 år sedan. Hur jag var TVUNGEN att "bonda". Så är det inte nu!
Mamma och pappa bor 1,5 timme bort med tåg. Jag klarar mig!
/Katarina, hungern börjar närma sig, endast 3 h kvar till SuperFalafeln nere på hörnet!
Kommentarer
Postat av: Karro
Ja just ja! Vart är det ni har er stuga?
Och jag tror att du kommer bonda med folk ändå, även om du är en gammal nucka! :)
Postat av: Vera
Du har verkligen en super snygg blogg!
Trackback
