Jag gråter floder.
Saknaden efter morfar är sjuk. Det har kommit att bli en sjukdom.
En sommar utan honom är som en sommar utan sol, havet och stranden. Den är obefintlig. Första sommaren utan honom är 2007 och jag vill inte ens tänka på det.
Han är ej gravfäst än och det känns hemskt att inte veta vart jag ska vända mig.
Var jag ska gråta. Vem jag ska gråta med.
För människan jag delade allt med psykiskt och själsligt är borta. Aldrig mer, aldrig mer en sommar med honom. Jag vill inte, jag vill inte mer. Orkar inte vara utan honom.

Mitt allt är försvunnet för gott och jag kommer ALDRIG aldrig mer se honom igen.
Om det är möjligt så betyder han mer för mig nu. För jag vet att han alltid kommer vara med mig i själen.
Men aldrig aldrig mer hålla en mjuk hand, kyssa en underbar kind eller bara få slänga mig i hans armar.

Som hjälp finns ni där.
Mamma, med samma sorg och det känns skönt att inte vara ensam med sorgen.
Mormor, med sin förvirrade hjärna är hon ett stöd som ej går att beskriva.

En promenad med dig, i sanden. Utan skor, utan jacka. Bara du och jag.....
FÖR ALLTID!

---

/Katarina, saknaden och sorgen är större än kärleken......