Mamma ringde 15 minuter efter det att jag och pappa hade lagt på. Mycket förvånad blev jag. Frågade om det var något speciellt eftersom jag precis hade pratat med pappa. Nej, det var det inte. Hon ville bara höra hur allt var, fråga pappa var min första tanke.

Mamma började babbla på om, ja just nu kommer jag inte ihåg vad, men några allmänna ting.
Sen kom stöten. Sen kom anledningen till samtalet 15 minuter efter mitt och pappas. Sen kom Det. Jag satt tyst, HELT tyst. Tårarna rann ner för kinderna och jag såg verkligheten sakta med säkert flyga iväg som ett lite moln. "Det känns så overkligt" sa mamma och då tog jag min första andningspust på flera flera sekunder. Jag fick fram små pip och början på meningar. Men orden stakade sig i halsen. Det var som om halva min tunga skurits bort och nu kunde jag bara prata halvdant. Verklighetsmolnet flög förbi och någonstans tog jag in det som mamma hade berättat och sen upprepade jag bara "Fy fan" två gånger. Sen inget mer.

Jag avslutade samtalet och ringde Christofer. Jag berättade det direkt när han svarade. Han var så tyst att jag trodde att han lagt på. Han erbjuder sig att komma, men jag känner att mina svimningsanfall ter sig mycket bättre ute i den fria luften där verklighetsmolnet just nu befinner sig.

Jag hyperventilerar och sällskapet av uppklädda människor tvärsöver gatan stirrar när jag vinglar till och skriker ut gråten. En kille på gatan trodde att jag var full. Jag ringde Karro i förtvivlan.

Efter cykelturen och samtalet med Karro kändes allt bättre, men inte länge till. Jag står fortfarande med himlen bar ovanför mig. Verklighetsmolnet vägrar komma tillbaka och just nu är det bara jag...

---

/Katarina, katastroferna i familjen tar ALDRIG slut. Kaskaden har bara börjat...