vissa flyr den, vissa kan inte vara utan den, vissa lever med den, vissa avskyr den.

För två år sedan sa en pojkvän (läs: före detta) till mig, ”du kan aldrig vara ensam va? Du måste alltid ha folk omkring dig!”

Jag har alltid varit väldigt social. Mamma har berättat att jag enda sedan jag var liten har pratat med alla och charmat många. Jag har alltid haft vänner genom min uppväxt. Ibland bättre och ibland sämre vänner. Jag har blivit mobbad men kom upp på benen efter ett tag.

Genom alla år och i alla skolor jag gått varit den som synts mest, hörts mest och varit mest aktiv. Min familj har stått och står mig mycket nära och jag har umgåtts mycket med familjen den senare delen av tonåren.

Jag har alltså alltid sett till att ha folk runt mig. Jag har aldrig upplevt riktig ensamhet. Många tycker säkert att detta är jättebra, men det har gjort mig rädd för ensamhet. Eller kanske till och med rädd för mig själv?!

Ensamhet för mig är inte när du sitter själv på ditt rum och kollar på tv. Ensamhet är när det inte finns någon där. Det finns inget att ringa när du är sjuk och vill ha empati, det finns ingen att krama när du är deprimerad och det är ingen som ringer dig och frågar ”Hur är det med dig?”, alltså, ingen som bryr sig om dig. Det är ensamhet för mig.